Januari bjuder på både med och motgångar

I bland har man flow. Det bara rullar på och allt känns bra. I bland har man det motsatta och det känns som det som kan gå fel gör det. Vi har, Hasse och jag inte särskilt mycket flow just nu. Jag börjar med det och väger upp med lite bra som slutkläm.

Bland annat fick vi abrupt avbryta julledigheten i stugan när vår XC70 slutade ladda batteriet. För någon månad sedan bytte vi batteri. Vi trodde att en nyare bil skulle innebära lite mindre krångel. Så fel vi hade. Det blev bärgare hem på fredagen och en ny generator. I dag drog vi på oss parkeringsböter utanför Ica på Skalet. Kul så här i januari. Lika trist är att jag har dragits med smärta i mitt knä/ben under en längre tid. Det kommer när jag har skejtat och har inte velat gå över. Jag har inte vågat springa något och dragit ned på fabtbikecyklingen. Typiskt när det jag helst vill göra under vintern är att skejta.

Men till lite roligare saker så har Hasse hittat tillbaka till skidåkningen och vi har fått några pass tillsammans igen. Lite som förr i tiden igen! Jag har saknat min träningskompis i honom och hoppas att det blir många turer i vinter. Jag har också hittat tillbaka till den klassiska åkningen och kommit över den är tröskeln när det inte känns så roligt. När tekniken är ringrostig och stakningen jobbig. Men när jag inte kunnat skejta har jag fått vallat mina finskidor och gått in med tanken att förr var det ju här det roligaste jag visste. Och nu har det släppt. Jag har lyckats valla bra, hittat fint tryck i stakningen och fått upp lite fart. Det känns att jag haft bra kontinuitet i löpningen för den hjälper till i skidåkningen.

Roligt är också att jag i dag kunde skejta med mindre besvär. Jag ville testa och se. Se om all stretch, massage och den regelbundna yogan jag lagt till med skulle haft effekt. Jag tror ju att det kan handla om stela och korta muskler och en tendens till löparknä. Nu vet jag inte om det är yogans eller stretchens förtjänst eller bara det att jag vilat ett tag som gjort det bättre. Men det kvittar, jag fortsätter med det och hoppas att det blir ännu bättre.


Det blev en fin tur idag. Vi startade vid M-huset och tog liften upp till starten av anslutningsspåret. Fick ljuvlig manchester ned till Vemdalsskalet. Jag kände mig stark och pigg trots en vecka av krasslighet. Jag fick en sån där nöjd och lycklig känsla i bröstet av alla snöulliga träd och djurspåren i snön bredvid spåret. Trots avsaknad av sol var det fint.

När vi nådde Storhogna igen valde jag att åka en sväng ned till Vemdalsskalet igen medan Hasse tog bilen dit. Vi skulle köpa bröd. (Som visade sig bli det dyraste brödet ever med tanke på p-boten) Jag ville trycka på litegrann och passerade två killar som visade sig precis klivit på spåret och åkte snabbare än mig. Med stressad blick fick jag ta i för att hålla dom bakom mig. Ni vet ju, går man om känns det ju rätt fånigt att behöva släppa förbi någon direkt. Nu blev jag ändå passerad av den första killen efter en lång utförslöpa och strax därefter släppte jag förbi hans kompis. Sedan försökte jag hålla rygg på dom för att få en utmaning i att åka fort. Fort gick det och jag bet i hop och kände att jag skulle få svårt att orka hela vägen ned på Skalet. Men skam den som ger sig och jag fick 40 tuffa minuter där axlar och mage tackade för sig när jag kom till bilen.

I morgon ska det snöa rejält, jag tänker att det kan vara kul att skejta i fluffsnö en kort sväng. Sedan ska jag hänga på stugbron och fota ekorre och fågel i snöfall. Sedan hoppas jag att XC70:n går som en klocka hem….

6

One Comment

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: