Juldagsafton i snösvängen

Hasse har bytt arbete. Han har uppfyllt en dröm han haft länge, att få köra pistmaskin. Han har satsat och lyckats göra precis det han vill. Det är beundransvärt tycker jag. Det är värt lite pusslande för att få i hop vardagen men en bil och boende på två platser. 

Jag har aldrig haft den där fascinationen över maskiner, än mindre pistmaskiner. Har inte heller riktigt förstått hur mycket jobb som ligger bakom en bra pistad backe och skidspår. Hur många timmar som ligger bakom en perfekt manchester när liftarna har stängt och turisterna åkt sina sista åk eller innan liftarna startar upp på morgonen. Inte heller vilket otroligt jobb det är att dra fina längdspår. Sånt som man tar lite för givet att det ska bara vara bra. Men jag har förstått att det inte är det enklaste att köra pistmaskin och få fina backar. 

I går fick jag chansen att följa med Hasse på hans kvällspass i Klövsjö. Backarna körs på kvällarna där, Storhogna och längdspår tidig morgon. När liftarna stänger vid fyra börjar två pistförare arbeta. De går igenom maskinerna och delar sedan upp backarna mellan sig. Den ena större maskinen kör de brantare backarna  som kan behövas vinchas på grund av sin branthet. Hasse som precis börjat köra vinschar inte utan tar de lite lättare backarna uppe på flaket. När skidsystemet är klart runt midnatt är ett arbetspass över. 

Planen var att jag skulle åka med någon timme och sedan gå från toppen av Katrina och hem. Jag skulle få åka med uppe på flaket. Jag ska erkänna att jag var riktigt nervös. Så där att jag väntade en stund utanför garaget och funderade på om det verkligen var en sådan bra ide ändå. Jag är höjdrädd och åkrädd och backarna är brantare när man åker upp eller nedför dem i ett fordon eller på cykel. På skidor en helt annan sak. Men jag har en lugn sambo som försäkrade mig om att pistmaskinen inte kunde välta, åka bakåt eller bara rusa utför. 

Med stora fjärilar i magen hoppade jag upp i maskinen och vi åkte upp för Ravinen. Där inne varmt och skönt och framförallt bekvämt. Framför oss en tom backe i elljus och pister uppkörda av dagens skidåkare. Mullret i hytten och den låga farten var nästan sövande även om jag satt på helspänn tills vi lämnat det allra brantaste bakom oss. Det som egentligen alls är så brant. 

Det var fascinerande att se hur fint det blev bakom pistmaskinen, hur Hasse med lätthet hanterade alla moment, lyfta bladet när det behövdes, släppa ned i rätt tid, backa, rätta till och åka runt på ett sätt som fick allt att flyta utan onödigt körande. 

jag tänkte lite på gräddtårta när vi sakta men säkert suddade ut alla spår av skidåkare och la en slät vit manchester bakom oss. En manchester som de första åkarna dagen efter skulle bli glada av att se. Få ta de första skären där inga andra åkt. 

Tiden gick fort och när maskinen varnade för låg tryck i något oljerelaterat lagom när vi nått toppen valde jag att hoppa av. Hasse hade ropat på sin kollega i radion och de hade en stund att mitt uppe på toppen i mörket se till att pistmaskinen skulle fungera igen. Skrattade lite åt att jag själv skulle fått ett sammanbrott om det varit jag som kört. Om jag ens vågat ta mig uppför första pisten. 

När jag gick hem lovade jag mig själv att inte lite surt gnälla över ett spår som inte är perfekt eller inte vara kört när jag just jag ska ut. Sådana grodor kan komma ut ur munnen i bland. För de gör ett otroligt jobb för att få så perfekta förhållanden det går för oss som vill åka utför eller på längden. 

Dessutom log jag lite åt det faktum att jag faktiskt tyckte var ganska roligt att få åka med. Göra saker som jag aldrig trodde jag skulle göra en juldag, eller överhuvudtaget. Att åka pistmaskin. Ett litet vardagsäventyr en sen kväll!