Kvällarna på berget
För varje kväll på berget blir jag lite modigare och vågar lite mer. Jag tar leder jag inte riktigt haft modet att köra. Tar dem när huvudet är med. Första gången lite stappligt och med ett pickande hjärta i bröstkorgen. Nu gäller det. Inte bromsa, bara köra. Följ bara med och lita på att du kan. Jag nästan håller andan när det där läskiga kommer. Men så går det och endorfinerna sköljer över mig och gör benen mjuka. Jag satte det. Som den där leden Kniven som gäckat mig sedan förra sommaren. Som har tighta kurvor med luft på sidan om. Som måste tas på rätt sätt för att komma igenom. Kurvor som utmanar min höjdrädsla. Så sitter det helt plötsligt när den första svåra gången är gjord. Den andra gången kör jag mer avslappnat och bra. En tredje gång och jag förstår inte riktigt vad det var som skrämde mig.
Jag fick en fråga på Insatory i går om hur jag gör för att klara av lite läskiga saker. Om de är så att jag bara nöter på. Och jag svarade att jag ofta går stigar, sträckor och leder som jag är osäker på och inte vågar. Jag går dem som om jag skulle cykla dem och hinner i lugn och ro se bra linjer och vad som är lite svårare. Sedan nöter jag om och om igen. Blir det för svårt eller att jag blir stressad låter jag det vara ett tag. Kör något annat. Sedan försöker jag igen. För när något är lite svårt måste jag vara mentalt med. Ha huvudet med mig. Så bestämmer jag mig för att nu ska jag klara det och efter viss tvekan klarar jag det. Inte alla gånger och i bland låter jag det vara och låter mig själv tycka att det var för svårt. Jag tar det i min takt. Och så kanske det allra viktigaste, jag nöter teknik nästan på varje pass. Det kan vara att ta en kurva bättre, hoppa, prova en annan linje, stå still på cykeln och liknande. För ju mer man övar desto bättre blir man.
Och för varje kväll på berget blir jag lite bättre. I går vågade jag köra en riktigt brant skarp vänstersväng. En sista bit på en led som jag så gärna velat sätta helt och hållet. Som jag sett hur andra bara så enkelt försvinner ned i. I går var det jag som andra gången enkelt försvann ned i den kurvan i någon annans ögon.
Kvällarna på berget ger framförallt mig otroligt mycket glädje. Det är häng med vänner och ett barnsligt pirr i magen. Det vänder ett lite sämre humör till det bättre och ger mig lite mer motivation att cykla. För utförs, det är grejen just nu!
