Långa Billingeracet 2014

Tävlingspremiär och helt ny cykel. En trött och seg kropp efter 60 mil på racer i Spanien och helt fel taktik i första backen gjorde årets Billingen till en spännande resa. Leverade inget toppresultat men jag tog mig runt och jag njöt av att få cykla och hade riktigt roligt på stigarna. Bjuder på en racereport igen, det är ju långloppsommar! Liten sammanfattning på slutet för dig som inte orkar läsa allt, precis som vanligt. För ni vet ju att racereportarna tenderar att bli låånga!


Förra året konstaterade jag att det inte var den bästa uppladdningen att tillbringa en vecka på racer i Spanien precis innan Billingeracet. Nu gjorde jag samma sak men tänkte att så himla seriöst är det inte och bättre att få lite mängdträning än ingen alls eftersom vinterträning på cykel har varit katastrofalt.

Nålad och klar. Notera mitt höga gaffelrör. Det ska kapas så fort jag hittat rätt höjd.

Natten innan loppet sov jag för en gångs skull riktigt bra. Sömnen efter Spanienresan hade varit usel. Vaknade pigg och utvilad och än så länge var allt bra. Sen började det gå utför vad gäller saker-jag-gör-innan-ett-lopp. Ni vet de där nästan rituella sakerna som inte får ruckas på, som samma yoghurt till frukost, samma uppladdning med mat etc etc. Provade något nytt till frukosten, carboloader från Maxim som skulle tas 3 timmar innan. Helt smaklöst blandat i juice. Det resluterade i att jag blev mätt bara av att dricka jucien. Vi rullade ned till startfålllan med Tomas Degerström lite senare än vanligt. När jag lagt ut cyklen kom jag på att jag glömt att ta med mig banan vilket jag alltid äter innan. Sen i nåt jädra infall bestämde jag för att ta det lungt i starten för att kunna gasa i mitten av loppet. Jag brukar ju fara i väg som en kanon och i bland håller det. På bilingen är det viktigt eftersom det blir så trångt direkt. Vi återkommer till det.

Den där stunden innan ett lopp är hemsk på ett ljuvligt sätt. Minuterna går fort tills det är dags att ställa upp sig och vänta in startskottet. Veta att man har ett par timmar i sadeln och att det kommer att bli jobbigt. Veta att startbacken som på Billingen är hemsk kommer att suga musten ur benen. Men jag hade ju en taktik där. Ta det lungt. Tror ni att det fungerade bra?


Inte det minsta faktiskt. En minut långsammare än i fjol enligt Strava. Det säger ju iof ingenting.  Det gjorde däremot det faktum att i stort sett hela startfältet av min klass passerade mig medan jag smög mig upp. När jag nådde första stigparitet blev det stopp. När jag nådde caterpilarbacken ramlade folk som furor omkring mig och jag fick hoppa av och springa. Tappade massor av tid. När jag kunde köra någorlunda fritt gick det rätt skapligt även om cykeln kändes otroligt underlig under mig.

Det rullade ändå på rätt fint mot Öglundadepån. Jag hittade några gäng att köra med längs vägarna där. Tyckte att det gick lite för långsamt men jag intalade mig själv att jag sparade massor av kraft som jag kunde använda sen. Bet mig fast även på stigarna tills de där långa utförslöporna i skogen kommer precis innan depån. Då blev jag rädd och bromsade lite för mycket. Jag vågade inte lita på cykeln helt och hållet.

Var ändå vid gott mod och passerade depån med ett stort leende och gjorde mig beredd att tugga lite styre uppför Öglundabacken. Den är hemsk på sitt sköna sätt. Det går liksom inte att göra så mycket mer än att peta i en behalig växel och trampa. Inte fokusera på något annat än att låta benen gå. Där glänste jag och passerade cyklist efter cyklist. Uppför är Fujin en dröm! Väl uppe kunde jag trycka till och få med mig mycket fart.

Jag försökte att hitta några ryggar att åka med och det här med att gasa efter halva loppet glömde jag bort. Vet inte vad jag pysslade med egentligen. Jag hamnade i något slowmode och tappade fokus. Det gick inte sakta men inte som jag brukar köra. Framförallt inte som jag brukar köra på stig. Jag hade inget flyt och halkade omkring i leran trots mina Rocket Ron. Ett par vändor över styret gjorde jag och fick mig ett par lerbad. Fegade utför. Började fundera lite på hur jag låg till. Jag hade passerat två damer i början av loppet men hade ingen aning om vilken klass de körde. Blev inte omåkt av några damer eller kom i fatt några. Tänkte att jag nog måste ligga längst bak. Inte för att det gjorde något mer än att jag bara funderade på vart alla var. Jag hade dock många herrar omkring mig.

Vid 50 km började jag trycka på lite mer och gick om uppför på stig. Vet inte hur många killar jag hängde av när det blev lite brant och stökigt uppför. Återigen cykeln förtjänst. Jag hade börjat vänja mig vid 29:an och vågade lite mer. Kände den där känslan av bra flyt över stöket som inte finns på cuben.

När jag nådde 60 km kände jag mig ovanligt pigg bortsett från smärta i rygg och höfter. Tänkte att så här fräsch brukar jag inte känna mig. Hade jag tagit det för lungt? Troligen. Då först kom jag på att det kanske var dags att lägga på ett kol. När jag passerade sista depån med 9 km kvar sa jag åt mig att själv att gasa rejält. Det höll väl ett par hundra meter innan benen bestämde sig för att det var nog. Snopet. Jag tryckt en liqiud och manade på dem igen och det höll ett par hundra meter till. Inget att göra liksom. Jag förberedde mig i stället mentalt på att ta mig upp för strupen sittande på cykeln. Vid ca 2 km kvar till mål kom jag i kapp Hasse som väggat totalt. Jag försökte peppa honom men han var slut.

Så kom strupen, den där vidriga backen som suger ur all must som finns i ett par redan supertrötta ben. Lång och brant. Jag borrade ned mig och gav mig tusan på att inte gå på lättaste växeln fören man når sista två knixarna. Det funkade och jag kunde ha ett fint driv. Passerade cyklister och hade fullt fokus. Upp upp inte sluta trampa, kom igen snart uppe. Tänkte på mina spinningdeltagare som jag brukar mana på, säga att man inte går i uppförsbackar och att de alltid tar slut de där backarna. Det funkade. Jag stretade mig upp på lättaste växeln där jag tänkt och skrek rakt ut när jag nådde toppen. De som tittade på fick sig ett gott skratt. Tänkte sen lägga in en fin spurt i mål men jag orkade inte. Rullade över mållinjen och kände mig helt slut. Väntade på Hasse som kom ett par minuter efter mig.

Tjusningen med långlopp är alla människor jag träffar, nya som gamla bekantskaper. Jag bara njuter av det, få prata lite när man är supernervös och hälsa på dem efteråt.  Heja på dem man följer i allehanda sociala medier. Träffade bland annat på Bitte Håf i starten och vi har bestämt en cykeldejt när hon kommer upp till Östersund nästa gång. ”Vi känner ju varandra från Instagram” som hon uttryckte det. Hejjade på Olof och Johan Lindkvist. Pratade en stund med grymma Martina Höök som knep tredjeplatsen. Missade tyvärr Linda Meijer helt.
Hittade igen Elna som jag sagt hej till i starten och vi posade för vår svettbild som vi planerat!

Bild lånad av Elna! Fin tjej, allstå hon inte jag. Skitiga var vi. Två par snygga ben!

Så roligt att få ses live! Det var lite som hon sa, det känns som vi känner varandra. Det blir nog så, man följer varandras bloggar i med och motgångar. Jag hoppas vi får tilfälle att träffas igen. Många gånger.

Afterbikekäk blev det. Där gjorde jag som förr i allfall. Burgare på Bishop Arms. Inte helt fel för en hungrig post-långloppskropp. Inte det bästa jag vet men förbaskat gott!

Hasse körde dubbelburgare. Jag nöjde mig med en. Det räckte.

Åkte tillbaka till vandrarhemmet och landade i sängen framför Mello. Somnade sen gott. Trött och nöjd full av kloka insikter om mig själv. Långlopp kan vara bra terapi det och som sagt det kommer ett inlägg om det sedan.

Sammanfattningsvis
Billingeracet är ett tufft lopp när kroppen inte är van vid stigcykling så här tidigt på året. Den har mest stig i mitt tycke och är jättefin. I år kunde jag titta upp och njuta mer och tjöt av glädje när jag fick susa längs med vitsippestigen.
Jag gick som sagt ut för lungt i början och hamnade i kö på stigarna. Tekniken satt inte riktigt men blev bättre ju längre loppet gick. Jag kände mig skapligt stark men saknade den där känslan av fart i kroppen som behövs. Hängde med i klungor och åkte bitvis riktigt fort. Jag är ju stark när det är väg och det ska jag dra nytta av i kombination med allt bättre teknik i skogen.
Kände inte den där hjälp-jag-orkar-inte-längre under loppet som jag brukar. De där vanliga dipparna uteblev då när jag helst av allt bara vill lägga mig ned och sova eller gråta en skvätt. Visst var det superjobbigt mot slutet och jag hade inte mycket kraft de sista km:arna. Men jag fixade strupen sittande på cykeln och cyklade Öglundabacken snabbare i år. Uppladdningen var den samma som i fjol och det var jag mycket väl medveten om. Det behöver inte vara så himla seriöst alla gånger. Jag tänker tävla mig i form och ha jäkligt kul under tiden!


Återigen jättebra arrangerat lopp, mycket folk som hejade längs med banan och trevliga funktionärer. Men varför fick jag ingen medalj? När jag gick i mål fick jag veta att medaljerna var slut. De hade inte beställt tillräckligt många. Snopet värre. Sen fick jag höra att de som kommit in senare än mig hade fått sina?! Alltså medaljer är ju viktiga saker ju.

Men 4 av 5 till loppet ändå!

Erfarenheter jag fick med mig!
Cykeln- Ni är nyfikna va? Jag tror att jag behöver mycket tid för att lära mig den. Tror att mycket av känslan att det inte gick lika bra helt enkelt berodde på att jag inte fått cykla in mig. Inte haft tid att testa gränserna och hur den beter sig nedför och på teknisk stig. Det är en stor skillnad till det positiva. Det flyter på ett helt annat sätt och jag fick ett tips av Sandra Backman att gå på rakare linjer vilket jag tog med mig. Det funkade fint. Den känns stor att hantera när stigen blir knixig och i tvära kurvor. Den känns inte alls lika kvick som min 26:a på stig men bra mycket snabbare när det är grusväg och ”snällare” stig. XTR-växlarna funkade felfritt, rappt och tryggt. Cuben har SRAM, känner ingen skillnad helt ärligt. Att fujin väger mer än Cuben blev märkbart i bland, framförallt när jag gjorde igångdrag men när jag väl fått upp farten gick det undan. Uppför är den en dröm, framförallt på stig. Den är ruskigt styv och svarar fint.
Min sittställning var inte bra. Jag behöver en kortare styrtapp, behöver justera sadelhöjd och vinklig mer nogrannt. Behöver skjuta fram sadeln för jag satt illa och det kändes i kroppen. Jag tror att så snart jag vant mig och gjort de justeringar jag behöver så kommer den att vara minst lika bra eller bättre än cuben. Jag trivs på den!
Vätska– Ingen lagning i år och jag oroade mig för att det inte skulle räcka. Hittade min gamla literflaska som faktiskt räckte hela loppet. Misstaget jag gjorde var att blanda sportdrycken för stark vilket resulterade i att magen protesterade. Tog som vanligt ett par muggar vatten i depåerna.
Energi- Innan loppet bra bortsett från frukosten. Under helt ok. Jag petade i mig det jag hade tänkt och kände inte att jag gick tom. Bra. 3 gel, en halv energikaka och sportdryck räckte.
Vikten av taktik– Det funkade inte för mig att ta det lugnt som jag tänkte. På Billingen är det en fördel att komma långt fram inför första stigarna. Att åka med andra är bra men när det blir för långsamt kan det vara ide att hålla sitt tempo. Det kommer ju alltid några klungor eller så når man i fatt dem. Bättre upp nästa gång!
Pannbenet- Lämnade jag hemma, eller det fanns väl men jag lallade runt för mycket. Inte samma fokus som tidigare. Å andra sidan njöt jag desto mer!
Däcksval- Ni vet ju, jag hade bekymmer och beslutsångest. Ångrar inte Rocket Ron som det blev fram och bak. Kommer dock att köra in mig på mina Racing Ralph och köra slanglöst.
Däckstryck- 1,7 bar bak och fram. Även här är det lite skillnad på 26 och 29 tum och jag ska nog känna mig för vad som passar mig!
Mentala biten- Över förväntan! Jag la ingen press på mig. Bara köra in cykeln och njuta av loppet. Vilket jag gjorde. Hade jättekul! Var inte besviken i mål utan bara jättenöjd. Ett stort steg framåt.

Min tid? Jag brydde mig inte om att titta och visste inte om min placering fören i går. 4,22,39 slutade min tid på. Nu var loppet 2 km längre än i fjol då jag susade in på 4,08,29. Helt ok med tanke på mina förutsättningar denna gång. Jag är nöjd. Jag var 18 minuter från segraren i min klass, jämfört med 16 minuter i fjol. Även det helt ok. 11 minuter i från en pallplats, det är starka tjejer i toppen i år! Men jag kommer igen!

Nu längtar jag till Långa Lugnet, vidrigt jobbigt och bara så underbart! Då ska jag vara mer kompis med Fujin.

Nu får ni äntligen sluta läsa, pust. Trött i ögonen? Tja det var ett långlopp bara att läsa det här va? Men jag gillar att ni tar er tid och blir jätteglad att ni läser och kommenterar här eller på insta och framförallt kommer fram och säger hej! Fortsätt med det!