Långloppscupen i digital form

Inget är sig likt cykeltävlingssverige nu. Däremot är kreativiteten och viljan stor för att skapa tävlingsliknande utmaningar för de som brukar tävla. Zwift har fått sig ett uppsving och den formen av e-sport har tagit sig in i finrummet nu blivit en grensport i Svenska Cykelförbundet. Kul!

Lika roligt är det att långloppscupen kör sin grej nu deltävlingarna inte kan köras. En digital variant likt den som Abloc har kört under våren. Uppdrag som ska utföras, prisutlottning, livesändning på Instagram och människor som kör sitt race på hemmaplan. Ensamma eller i mindre grupper. Hårt eller lugnt tempo. Och roligt var och att Sara Rönnberg och Hans Lundkvist bjudit in en gemensam runda med två grupper. En ”alla-ska-med” och en lite ”piggare”. Fokuset på avstånd, inget snytande eller fräsande och respekt för varandra var stort. Rutten fick vi veta häromdagen och den skulle innehålla en del av de fina vägarna jag kört på Rödön ett par gånger. Det såg ut att bli en fin hemmavariant av Billingeracet som egentligen skulle ha gått nu.

Jag var tveksam ändå in i det sista. Inte för att jag inte ville cykla utan för hur många det skulle bli. Jag har varit noga med avstånd till andra och sett till att begränsa mina sociala kontakter. När det inte skulle bli så många per grupp och med det faktum att mountainbike i skogen per automatik distanserat bestämde jag mig för att köra.

Till skillnad från förr så glömde jag tvätta cykeln inför. Rullade lite blöta och skitiga stigar i går. Jag glömde också ladda upp med energi dagen innan. I stället tömde jag den med effektivt med tre cykelpass i går. Jag tänkte att det skulle nog gå, jag skulle köra den lugna gruppen för att få bra ett distanspass. Jag la inte heller fram kläder eller såg till att jag hade energi hemma att ta med.Men jag hade sinnesnärvaro att blanda sportdryck i alla fall.

I stället för tight lycra drog jag på mig shorts och knäskydd och tänkte att nu är tiden för att köra långloppscupens första deltävling i shorts. Jag packade ned benvärmare för säkerhetens skull och fick skjuts ut på Frösön. Där hände något med min plan om att åka lugnt. Försäkrade mig om att jag skulle kunna hänga på de snabba och när Hans gjorde uppskattningen att vi skulle snitta runt 20km/h runt ön med hel del stig insåg jag att det skulle bli en rejäl utmaning för mig.

Efter en lång stunds väntan på livesändningen i kyla och sedan en lång stund till innan den var klar drog vi iväg och jag fick hederligt syratrötta ben direkt. Precis som på riktigt. Värma upp? Hanns inte med. Jag kände hur senasteveckan träning effektivt hade gjort min kropp galet trött och jag ångrade att jag valt den snabba gruppen. När vi såg Hasse i skogen efter 20 minuter ropade jag att jag skulle hoppa av. Fanns liksom inget krut alls i kroppen. Men jag bet i lite. Bestämde mig för att hålla i så länge jag har inte blev avhängd och ombedd att byta grupp. Oavsett hur långt jag skulle komma så skulle det bli ett riktigt bra träningspass. Både mentalt och fysiskt.

På något vis lyckades jag igla mig fast i gruppen och fick träningstävling på riktigt. På så sätt att jag gick igenom alla känslofaser jag brukar gå igenom under ett långlopp. Syrachocken i början och sedan känslan av att shit jag kan sitta med när jag hittat igen min lungfunktion och sparkat ur lite syra ur benen. Euforin när stämmer bra på stig och jag inte tappar utan kan gå med. Sedan den där jobbiga känslan av att hänga jäkligt löst på väg. När centimeter lika gärna kan bli meter och klungan är borta. När backarna på förhand känns som berg och allt handlar om att överleva och inte tappa. Bryta om en liten stund, bara en stig till. När jag reser mig upp när en brant stigning kommer och jag inser det inte finns något alls i benen och krampen kan komma när som helst.

Sedan lite nya krafter. Utförsbacke, fart och lite piggare ben. Halva gjort och på väg hem. Hänger inte lika löst och är inte allra sist. Tjohoo livet leker. Tills energin i kroppen tar slut. Så den där eurforin som kickar in efter en gel på slutet. En nödgel jag hittade i ryggsäcken. Tekniken är bra, farten finns där och livet leker igen även om benen checkat ut. Jag fixar det! Så sista kilometrarna, de där som är så långa och obarmhärtiga. Så framme och i mål.

Precis alla faser i dag och på något sätt är det ändå roligt. Och jag är sjukt nöjd med mig själv idag. Jag är långt ifrån tränad att köra fort och länge. Långt i från en bra form utan kanske allra mest lite nedtränad. Eller tränad för att orka leka cykel och köra utför. Jag har lite spontant kört intervaller, senast i onsdags när jag med en tung känsla i kroppen vände ut och in på lungorna i backar påFrösön. Jag har inte haft huvudet med mig, så där som får det med sig när man tävlar och tränar för att tävla. Men jag klarade det. Jag gav inte upp och jag kunde hänga med även om jag kanske var den tröttaste efteråt. Det blev många timmar på tävlingspuls idag och en perfekt genomkörare. Dessutom var det riktigt roligt att få köra hårt och tävlingsliknande och för att spä på tävlingskänslan en fotografi skogen. (Hasse har tagit omslagsbilden)

Nu är jag så där långloppstrött som jag längtar efter att bli. Glad över en fin dag och att jag följde med. Vi var bra på att hålla avstånd och även om antalet var mycket lägre än vanligtvis kändes det ändå lite som en sån där skön gruppcykling jag saknat. Men var sak har sin tid och digitala långlopp är inte fy skam! Nästa gång är det långa lugnet och det ska jag nog köra.

I morgon ska jag ta det lugnt. Jag ska hjälpa till att bygga nya leder. Kontraster mina vänner, det är ledordet för min cykling numer.