Långpass med skavsår – men det var vackert ute

Lördag. Långpass. Skavsår. Korta versionen.

Den lite längre då? Jo långpass på schemat igen. 4 timmar varken mer eller mindre. Antal kilometer oväsenligt. Jag kände att huvudet inte skulle klara av 4 timmar snurrandes i Vargenspåret igen. Inte den här helgen. Hasse kom med förslaget att köra mig till Björnrike så att jag kunde ta anslutningsspåret till Skalet, snurra runt ett par varv i 10:an och sedan åka vidare mot Storhogna. Han skulle möta upp mig efter halva tiden så jag fick sällskap.

I bilen till Björnrike ångrade jag mig lite. 4 timmar kändes plötsligt så otroligt långt. Gruvade mig för skalets 10:a med sina sugande backar och att spårkillarna inte hunnit dra anslutningsspåren efter gårdagens snöfall. Spåra själv med trött kropp är inte särskilt roligt. Dessutom hade jag träningsvärk i rumpa, lår och mage efter torsdagens tabatafest.

Skällde lite tyst på mig själv. Det var inngen som tvingade mig och helt och hållet mitt eget påhitt att köra långpass. Det hjälpte lite tills jag insåg stående i spåret vid Björnrike att jag felbedömt vallningen. Mest blått med lite varmare VR45 under trampet. Inte perfekt när det går upp mot 2 minusgrader och det är lite kramsnö.  Dessutom hade jag inte tagit med något varmare i vallaväg. Bara att gilla läget tänkte jag och sa hej då till Hasse och gled i väg mot Skalet.

Så efter 2 kilometer vände humöret. Världen var så vackert grå. Nästan monokrom med dramatisk himmel. Spåren nydragna och trampade jag till ordentligt så hade jag i alla fall lite fäste. Det fanns faktiskt inget att vara sur över.  Jag mötte bara en skidåkare på de sex kilometerarna ned till spårcentralen på Skalet trots att det är sportlov. Å andra sidan så är de flesta på väg till Vasasloppet.

Jag snurrade ett varv på tian när jag kom till skalet och ett halvt till för att möta upp Hasse som skejtade från Storhogna vid anslutningspåret. Första 2 timmarna hade gått snabbt och jag var glad att få någon att prata med de sista 2 timmarna. Vi vände tillbaka till skalet och tog långbacken på tian ännu ett varv. På väg mot Storhogna igen började det skava lite på vänster häl. Attans tänkte jag. Kände av det förra helgen också.

När vi kom till Storhogna föll humöret som en sten. 2 timmar och 52 minuter stod klockan på och jag kände mig tom på energi och helt slut i kroppen. Träningsvärken hade gjort rumpmusklerna stela och jag längtade en rejäl hamburgare. Försökte göra upp en plan för den sista timmen utan att behöva ta Storhognas jobbigaste backe mer än en gång. Ett varv i åttan och två varv på toppen skulle ge 4 timmar kom vi fram till och jag kämpade mig uppåt.

Innan värsta stigningen tog jag en gel. Vid solliften snörade jag om vänsterpjäxan. 50 mintuer kvar och ont i foten. Festligt tänkte jag lite småsur. Andra varvet på toppen kunde jag inte diagonala längre utan att gjorde fruktansvärt ont på hälen.

Någonstans vid 40 minuter kvar hände något med både kraft och humör. Jag blev plötsligt lite pigg och bestämde mig för att köra lite hårdare den sista biten. Trycka på lite och få hastigheten att bli lite högre än sist. Hade kämpat med att åka så långsamt som möjligt och få pulsen att vara skapligt låg och behövde något som motiverade mig den sista biten. Som att försöka komma över 12 km/h i snitt. Det tog faktiskt bort lite av smärtan från skavet när jag fick något att tänka på.

Vid husvagnsparkeringen kunde jag stänga av klockan på nästan prick fyra timmar och klappa mig lite axeln innan jag linkade till bilen. Ännu ett mentalt jobbigt pass till handingarna och 4 timmar till träningsdagboken.

Till skilland från förra helgens långspass  blev det lite mindre stakning i dag men desto fler höjdmeter och lite mer chans till vila när det gick utför. Förra helgen fick jag riktigt ont i mina armbågar men kände inget av det i dag. I dag hade jag svårt att hålla pulsen låg och pulskurvan skvallrade lite mer om mellanmjölksträning i stället för distans då sista rycket borträknat. Trots det är jag inte särskilt ”konditionstrött”. Så kan det bli i bland. Jag kanske är lite sliten och trött i kroppen helt enkelt. Kände av det redan i går under morgoncyklingen. Men nu är det gjort och dagens pass var lite enklare mentalt att ta sig igenom.

Hemma gick jag igenom pjäxan efter orsaken till skav och insåg att jag skavt av allt innerfoder på vänster sida av skon. Inte undra på att det har gjort ont. Nu har jag ett problem att lösa för ny pjäxa tillåter inte plånboken. Klistra nytt teddyludd kanske?