Lite dålig tajming – om enduro SM

Det är faktiskt nästan så att jag skrattar åt eländet jag kallar för att försöka tävla i enduro. Första året för er som minns så jag superpepp att prova på enduro som tävlingsform. Men då satte två knäoperationer stopp för det. Tur var väl det eftersom jag så här i efterhand var allt annat än förberedd. Året därpå, 2020 kom det en pandemi som satte stopp för allt tävlande och jag var livrädd att få Covid och träffade inte många människor. Men däremot nötte jag teknik och lyfte mig rejält. Tänkte att det kommer fler tävlingar och 2021 blir ett bra år. Det blev det inte. Det blev skitjobbigt med år med utmattning och ett psykiskt mående som var dåligt. Att ens tänka tävling var inte aktuellt. Jag skulle inte utsätta mig för den sorters stress och press också. Men jag nötte vidare och när kroppen inte klarade träning med högre puls så fokuserade jag på teknik.

2022 då?

Jo det har ju börjat bra. I takt med att jag börjat må bättre och fått mer ork har jag börjat känna igen mig kropp igen och den har svarat lite bättre på träning. Jag har även kunnat hantera mer jobb och träning och kunnat återhämta mig även om det ibland har kommit bakslag. Jag har haft en sjukperiod, ett par dagar efter påsk när jag fick en förkylning. Det är ungefär det som jag varit sjuk sedan 2020.

Däremot har jag kämpat för att hitta känslan på min endurocykel. Det har inte stämt och jag har känt mig stapplig, stel och klen. På Marinen däremot har jag en fin känsla. Jag har tänkt för mycket som en god vän sa. Jag hade en kväll för en vecka sedan när äntligen kändes bra på berget. Jag körde med flyt och körde snyggt och vågade lite. Benen kändes sensommarstarka dessutom. Det var dock sinnessjukt varmt under fullfacehjälmen och jag hade varit yr i nån dag. Kom hem och fick lite mer huvudvärk än jag brukar ha. Det och yrsel har jag dragits med under utmattningen.

Eftersom vi skulle på middagsbesök och Eszter skulle komma upp och hälsa på och att Hasse skulle ned och hälsa på sin pappa tog jag ett covidtest. Bara för att utesluta det. Tror ni det var negativt?

Inte alls. Det var positivt och jag bröt ihop i tysthet. Först över att klarat mig så länge och sen för att SM ligger så nära i tid. Sedan blev jag ledsen och rädd lite mer högljutt när jag började tänka på att man kan bli riktigt sjuk. Så rädd att jag smittat ned många andra. Jag hade ju haft både yrsel och huvudvärk ett par dagar innan. Men också tur att jag tog ett test, för särskilt sjuk kände jag mig inte och kunde ha smittat ned ännu fler.

Nu fick jag en otroligt lindrig variant som gick tillbaka snabbt. Det kändes ungefär som efter att jag tagit den första vaccinsprutan. Hasse däremot, som såklart även fick det, mår betydligt sämre.

Jag är frisk nu och cyklade lite lugnt i dag med en trött kropp. Åkte de nya lederna i Böle i sommarhetta och tänkte att det kommer bli oroligt jobbigt att genomföra tävlingen även i god form och ännu jobbigare nu efter detta. Det går inte att dra så stora växlar på hur känslan var idag. Men jag har stor respekt för covid och vill inte köra på för hårt efteråt. Jag har också varit väldigt stressad över SM och att tävla igen. Så där som jag lovade mig själv att inte bli. Så där att det påverkar mitt humör och jag känner att jag inte mår bra över det och har svårt att vända negativa tankar.

Det är kanske så att jag inte riktigt är redo att tävla igen, kanske aldrig blir det. För jag vill inte tappa glädjen i att cykla för att jag envist bestämt mig för att sätta nummerlapp på styret?

Hursomhelst har jag väldigt dålig tajming i bland.