Lite skadeskjuten

Jag gick nog lite för all-in förra måndagen när vi körde parträning på styrkepasset med cykelklubben. Step up på hög låda gav träningsvärk i vaderna. Inte oväntat eftersom jag aldrig gör en sån övning. Efter ett stakpass på tisdagen kändes det ändå ok. På onsdagsmorgonen gjorde den högra vaden rejält ont och var stel. Jag tänkte att det skulle gå över. Men det gjorde inte det. Jag testade att cykla lite lugnt på Zwift och det gick bra. På fredagen anmälde jag mig till ett race och fick avbryta efter en kvart. Det gjorde ont. Jag började fundera på om det verkligen var träningsvärk jag hade. Den borde ha klingat av. Jag kunde inte minnas att det känts som om något gått sönder i vaden vilket det kan göra vid en muskelbristning. (jodå, google is my friend brukar jag intala mig) Jag hade inte heller något blåmärke.

På lördagen bestämde jag mig för att staka. Det tar minst på vaderna om jag struntar i att gå på tårna. Jag och Hasse parkerade vid snölagret och skulle få åka en nypistad Torråsenrunda. Lyxigt eftersom det blåst rejält under natten och Spikbodarna som inte spårats var full av kvist. Jag hade en fin känsla i kroppen. Kände mig stark i stakningen och såg framemot att få ett pass med lite högre fart.

Så i stigningarna upp mot Torråsen brände det till lite i ryggslutet. Så där som det gör emellanåt och alltid slutar med ryggskottskänsla ett par dagar. Sist var i somras efter ett pass i Böle. Envis och dum som jag är tänkte jag där i backarna att det nog inte var så farligt och ville inte vända. Åka i fel åkriktning är det värsta jag vet. Rädd att vara obekväm och göra sånt jag inte får. Men hursomhelst tog jag mig upp till Torråsen och kände när jag blev lite mer rak i ryggen i stakningen att det gjorde lite ont. Vi slutförde passet och kunde konstatera att vi åkt fort och att båda varit starka.

Sedan hade jag svårt att resa mig upp, gå och vända mig i sängen. Det blev lite bättre på söndagen och cykla brukar ändå fungera bra. Så ett distanspass på fatbike innan jag bestämde mig för vila lite extra.

Lite lätt skadeskjuten har jag i dag suttit och stickat medan Hasse kört race på Zwift. Jag hejade på och blev upprymd när han låg bra till och tjoade fram honom i mål. Jag skulle själv ha kört lagtempo med Eir i kväll. Vi ligger tvåa i serien och en rolig lång bana väntar. Men jag insåg redan i fredags att det skulle vara dumt att köra hårt även om vaden skulle vara mindre öm.

Men det positiva är att vilan gjort gott. Besvären i vaden är mindre och ryggen mår mycket bättre. Så pass att jag tänkte skejta lite lugnt i morgon. Stakningen får vänta lite.

Jag undrar när jag kommer bli lika klok som jag framstår när jag uppmuntrar andra att vila eller avbryta pass när det gör ont? Varför är det så svårt att säga till sig själv?