Löfsåsrännet – första stakloppet!

Som jag skrev på Instagram för någon vecka sedan kommer jag inte köra Vasaloppet eller Öppet spår i år. Vi får helt enkelt inte i hop det med boende, startavgifter och ledig tid att åka ned. Hasse pluggar och jag jobbar inte heltid för tillfället. Men loppet kommer finnas kvar även nästa år och ett år till med stakträning kommer göra det mer behagligt att ta sig igenom. Med det sagt betyder inte att jag slutat träna stakning för i år. Jag fortsätter nöta med viljan att bli bättre.

Och hörni jag tänkte bjuda på en racereport!

Jag har nämligen klivit utanför min komfortzon och stakade mitt första lopp i går. Ett lokalt litet lopp på det fina skidspåret uppe vid Löfsåsen. Ett motionslopp över 10 km (som visade sig bli 11 km) som jag varit sugen på i många år men som inte har passat in i tid och när jag mest har skejtat de senaste åren har ett klassiskt lopp inte heller varit på priolistan. Men nu pasasde det fint och sent i torsdagskväll anmälde vi oss. Vädeleksrapporten lovade stora mängder snö i går och jag anade att det skulle bli lite tröga sugande och mjuka spår. En ganska jobbig mil skulle vänta mig. Jag tänkte nästan lägga tejp på mina klassiska skidor i stället för att staka.

Och visst snöade det i går och blåste. Det milt, runt nollan på dagen och på kvällen en bitande vind och någon minusgrad. Jag peppade mig att jag visst skulle staka och inte tejpa mina skidor och kände mig ändå nöjd över att inte behöva tänka på valla mer än glid under skidorna.

Jag var jättenervös under dagen. Nervös över att jag skulle staka ett lopp och inte orka. En inte helt logisk nervositet med tanke på att jag stakar flera mil och tar mig upp för spåret i Storhogna utan att klappa i hop. Löfsåsen inte så kuperade spår är inga problem och något jag stakat förut. Men tanken på nummerlapp sätter i gång fjärilarna i magen.

Starten var av intervalltyp, fritt mellan 17.30 -19:00. På cykel det värsta jag vet men på skidor skönt. Lite som Öppet spår och det tar bort starthetsen. Så vi hade inte bråttom. Åt en tidig middag och borstade av våra skidor och packade sedan ned pannlampor och skidor och åkte till Löfsåsen, 40 minuter hemifrån.

Vi möttes av marschaller, musik och massor av glada skidåkare. Barn som var ute på sin lilla slinga och skidåkare som startade. Vi hämtade ut våra nummerlappar och jag var så nervös och behövde kisssa- igen. Men det fanns ingen toa. Tänkte att det kanske går över när jag väl sätter igång. Nervöskissnödighet brukar ge med sig bara nervositeten släpper.

Hasse startade före mig och mellan oss en kille. Jag peppade mg själv att det här skulle bl ett riktigt bra träningspass och med all säkerhet mysigt i mörkret! Tio sekunder efter killen framför mig fick jag starta och jag stakade i väg lite stappligt. Passerade marschaller och eldar och fick en känsla av den där allra första Nattvasan vi åkte. Efter någon minut kom jag in i det och efter runt 700 meter var jag i kapp både killen som startat före mig och Hasse. Jag peppade Hasse och stakade vidare och fick till en bra teknik uppför banans enda längre stigning.

Det kändes okej under skidorna något om jag inte alls varit bortskämd med på senaste tiden. Jag hade satt upp en hög frekvens i stakningen och kände att jag nog hade behövt värma upp. Jag hade ingen aning om hur fort jag kunde åka en mil, har bara maxat 20 minuter stakandes en gång och det var för några veckor sedan. Men min plan var enkel. Sätta upp en hög hastighet och staka kontrollerat och se hur länge det skulle hålla.

Efter någon kilometer började kroppen bli varm och jag kunde få bra tryck över stavarna. Trots det kändes som det att det gick lite trögt och långsamt. I pannlampans sken blir fartkänslan annorlunda på skidorna. Det är svårt att få känsla för hur fort eller långsamt det går. Men jag tuggade på. Fokuserade på tekniken och hittade en rytm. Kände där euforiska känslan i kroppen som kommer efter att nervositeten har lagt sig innan och vid start. In i en bubbla av att bara göra sitt bästa och känna hur kroppen jobbar. En känsla jag längtat efter, sist jag hade nummerlapp var EnduroSM 2022.

Jag åkte om skidåkare men blev inte omåkt själv. Det gav lite mer självförtroende och jag försökte öka farten, få ut mer av stavtagen men fick ingen respons. Tänkte som så många gånger denna vinter att jag saknar en växel till i stakningen. Oavsett hur mycket jag tar i går det i samma tempo. Jag vet ju att det behövs mer specifik träning och med stor sannolikhet lite bättre teknik. Det positiva var att jag ändå höll samma fart även efter vändningen efter 5 km.

Med 4 km kvar började jag bli lite trött i överkroppen och tänkte att jag aldrig skulle orka staka ett Vasalopp. Om jag var trött nu redan hur skulle jag klara 90 km? Jag fick vända de lite negativa tankarna med att heja på de jag mötte och bita i hop. Bara staka, bara nöta och göra jobbet hela vägen in i mål.

Med 2 km kvar började det äntligen gå utför lite. Snart skulle det komma ett litet nedförslut och jag skulle kunna återhämta mig lite. Jag hade inte vågat rätta till pannband och pannlampa i rädsla att tappa värdefulla sekunder. Åkte med pannlampan lite på snedden. Jag passade på att göra det i lilla backen och höjde sedan farten. När det planade ut tappade jag fokus. Började tänka på kvällsfika, hur fint det var alla med alla människor och hur mysigt det var att staka över myrar med pannlampa. Hur nostalgiskt det kändes, som att återuppleva Nattvasan igen. FOKUS nu Helena sa jag strängt till mig, säkert högt också. Jag hämtade in mig själv och la in en långspurt mot vad jag trodde var mål.

När jag åter kom till marschallerna och eldarna trodde jag att jag var i mål. Men inte. En funktionär ba jag mig svänga höger och en jobbig kilometer i lösa mjuka spår väntade mig. Jag hade mött den där killen som jag passerat samtidigt som Hasse en bit innan vändningen och jag trodde att han hade fått upp farten. Men bakom mig fanns ingen annan pannlampa. Passerade barn som körde korta slingan och stakade mig in i mål.

Bra jobbat fick jag höra av den som skötte tidtagningen. Hur bra visste jag inte. Jag bytte om till varma kläder och gick tillbaka mot mål för att heja in Hasse i mål. Han var nöjd över sin insats även om ryggen gjort ont. Vi sa båda att det var ett trevligt sätt att spendera en fredagskväll och att det inte var sista gången vi åkte.

Vi åkte hem och fick snällt invänta resultatet. Jag hade min tid på Strava men hade startat klockan tidigare än jag startat. Jag kände mig nöjd över att för första gången stått på start med helt blanka skidor med ingen möjlighet att diagonala eller åka med frånskjut. Jag hade kört bra hela vägen och hanterat banan bra. Även om den inte hade särskilt många backar är det jobbigt att staka utan att få någon återhämtning alls när det bara är platt eller går lite lätt böljande. Jag var också nöjd över att jag klarat av att fokusera så länge som jag gjorde och att jag kunde hämta igen mitt fokus som var lite på villovägar. Däremot fanns den där lilla känslan av att jag kunde ha försökt att staka lite snabbare. Men föret var trögt och jag hade inget mer i kroppen.

I dag kom resultatet och förvånat kunde jag konstatera att jag var snabbast av alla över de där 11 km. Både bland herrar och damer. Det hade jag aldrig trott. Men allra roligast var ändå att få ta på nummerlapp igen och göra det i skidsammanhang. Som jag saknat det och vilken mersmak det gav. Både att utveckla stakningen ännu mer och att köra fler lopp nästa år!

(Att åka en mil kan vara tufft för kroppen. Jag skulle rulla lite lätt på fatbiken och stack i väg peppad. Efter någon kilometer ville jag vända hem. Så trött och slut. Det kostar på att köra med hög puls och adrenalin i kroppen!)