Löfsrännet 2025 – hängde det på trugan?

Förra året körde vi Löfsåsrännet för första gången. Ett litet lokalt skidlopp för alla åldrar och över ett av de finaste spåren häromkring. Ett perfekt stakspår och en alldeles lagom lång distans för att riktigt trött. 11 km räcker nämligen gott och väl en fredagskväll. I fjol hade jag sekunderna på min sida och gick in som första dam. Jag hade mycket stakning i kroppen innan och var stark. Föret var tungkört med nysnö och jag upplevde att jag bara hade en fart i kroppen. Jag tänkte då att det skulle jag öva på. Att kunna växla fart och bli lite snabbare.

Har jag övat på det tills i år? Nej. Har jag stakat lika mycket? Nej.

Vintern kom senare och mitt knä har klarat av fler skejtpass den här säsongen så jag har inte stakat lika mycket. Därför var det lite mer nervöst och spännande att se om jag kunde åka lika snabbare än ifjol. Stakningen har känts bra den senaste tiden och det skulle jag ta med mig.

Vi åkte upp till Löfsåsen efter middagen. Med nyvallade skejtskidor som jag lagt ned stor omsorg på för en gång skull. Jag var jättenervös och tänkte i bilen upp att jag egentligen inte borde utsätta mig för sånt här. Varken på skidor eller cykel. Det är lika när jag ska köra Zwiftrace. Men å andra sidan brukar nervositeten kicka i gång mig och när jag väl kommer i gång är det roligt.

Hemma hade jag monterat nya trugor på mina stavar. Jag brukar skifta trugorna mellan mina skejt- och klassiska stavar men har tröttnat på det och köpte ett par nya. Allt kändes bra med matrialet och jag hämtade ut min nummerlapp. Gick till starten som är av intervalltyp. Hade sett en tjej som värmde upp och tänkte att det där hade ju varit bra ändå.

Gled fram och tiden räknades ned. Bredvid mig stod tjejen som värmde upp och vi skulle starta tillsammans. Hon stakade i väg i hög fart och jag reagerade instinktivt och hängde på. Hasse som stod på sidan och såg oss berättade efteråt att han hade funderat på vad tusan vad det som hände när vi startade. Det undrade jag med.

Jag tog hennes rygg men insåg snabbt att det aldrig skulle hålla. Hon utökade med meter efter meter och när jag tyckte att något inte riktigt kändes som det skulle och såg att min ena truga satt åt fel håll tappade jag glöden lite. Va fan tänkte jag. Det händer alltid trots att jag är så noga när jag monterar den. Stanna och fixa? Åka vidare? Hur mycket gör det för stakningen? Skulle jag tappa ännu mer? Inte nå mitt mål att åka snabbare än i fjol.

Jag bestämde mig för att åka vidare och inte lägga energi på att tänka på trugan. Bara staka och försöka hålla sånt avstånd att jag fortfarande kunde se tjejens pannlampa längre fram. Hon kunde ju tröttna och tappa fart. Det gav mig energi och något att jaga. Kul!

Precis som i fjol var det tungfört och vinden lite elak. Jag försökte tänka på tekniken och att våga ta i. Hejade på de som jag åkte i kapp och de som jag mötte. Såg tjejens pannlampa framför mig men tog inte in något. Vid vändningen mötte jag henne och jag märkte då att jag faktiskt plockat lite. Efter vändningen skulle det gå lätt uppför och jag tappade lite momentum. Trugans felplacering gjorde att jag inte riktigt fick grepp. Men jag kämpade och kände att jag fortfarande kunde hålla tempo. I fjol var jag trött efter halva loppet.

När jag hade 4 km kvar ökade jag lite och tänkte att jag skulle slita ändå in i mål. Inte vila utför backarna mot målet. Det gick att öka fart och jag såg den där pannlampan jag jagade ännu närmare nu. Det gav energi även om jag insåg att det var alldeles för kort bit kvar för att gå ikapp. Ivrigt stakade jag de sista kilometerna med taskig teknik när musklerna blev för trötta.

Så kunde jag gå i mål och trött glida i kapp min hare och berömma henne för att hon kört så galet starkt. Jag glömde stänga av min klocka och hade ingen aning om tiden. Men det kändes som jag åkte lite snabbare ändå. Hasse hade passat på att fika och hejat fram mig. Han som varit förkyld och ledsen över att inte kunna åka.

Vi åkte hem sen och jag var lika trött som om jag åkt en långlopp. Det kostar på att gå på max i 11 km. Men det är kul att få blåsa ur sig. I dag är jag trött men nöjd. har inte sett något resultat än men en titt på mina km-tider i fjol och i går konstaterar jag att jag hade en sekundstrid med mig själv. Till min fördel i år! Bilden till vänster är fjolårets och höger i år.

Nu är jag pepp på mer skidor. Jag köpte nämligen mitt livs första stakskidor i går. Jag har stakat på mina skejtskidor i ett par år nu och kommer inte gå tillbaka till att fästvalla. Det ska bli spännande att se hur stor skillnad det är och hur det kommer att kännas, framförallt uppför. De är nyvallade och redo att testas i dag!

För att återknyta till rubriken? Hängde det på trugan? Nej, jag hade inte åkt snabbare med den åt rätt håll. Däremot har jag ändrat den nu så den sitter åt rätt håll!