Löparglädje- eller varför springer inte alla i fjällen?

 I bland är det svårt att finna ord. Svårt att beskriva en runda. I dag var en sån dag. Det var en speciell dag på olika sätt. Dels första gången som jag tog mig från Rundhögen till Blåhammaren. Varför har jag inte gått den tidigare? Sedan var det första gången som jag sprang tillsammans med min pappa. Varför har jag inte gjort det tidigare? Jag gör ett försök till att få i hop något om dagen. Bjuder på mer bilder än text i dag.

Rundhögen, en gammal nedlagd fjällstation 4 mil från Åre eller 14 mil från min ytterdörr blev utgångspunkten för dagens runda. Har har både Hasse och Kent varit flera gånger. Hasse cyklade en bit upp mot de första spängerna strax innan fjällskogen för herrans massa år sedan. Han har vandrar här, pappa har gått här många gånger. Jag har bara suttit bakom Blåhammarens fjällstation och tittat ned och ut över stigen och fjällvärlden. Funderat på hur leden skulle vara att gå. I dag fick jag veta det.

Vi tassade försiktigt i väg längs den första asfaltsbiten fram till det som varit en fjällstation och vidare utefter hårt trampad fjällväg ned till Sevedsholm och den välfotade bron. ca 4 km lätt löpning. Sedan bar det uppåt i stort sett de fem kilometrarna till Blåhammaren. Först över myr på smala spänger och sedan upp i fjällbjörkskogen. Här kändes inte vinden så mycket och vi varvade gång med löpning för att inte ta ut oss helt. När vi nådde trädgränsen blev motvinden påtaglig och det bet lite i kinderna.

Strax innan vindskyddet runt 3 kilometer från Blåhammaren stannade vi en stund bara för att njuta av vyerna. Därifrån ser stationen ut att vara nära men det återstår tuff löpning med många höjdmeter och stenig terräng. Att hela tiden se stationen men inte uppleva att den kommer nära är speciellt. Framförallt när man vandrar och är trött. När man ser fönstren är det inte långt kvar som Hasse och Kent konstaterade. Vi roade oss med att tävla vem som skulle nå stationen först och klara av att springa de sista metrarna där stigen är riktigt brant. Hasse och Kent la in en långspurt och susade förbi mig innan de en kort stund därefter tog slut. Jag kunde lugnt jogga förbi och ta hem den segern.

Vi lunchade på stationen tillsammans med ett gäng andra löpare som deltog i Tågloppet. De hade lite mer bråttom och var lite mer svettiga än oss fjällufsare som njutut mest av omgivningarna. Efter en lite längre paus rullade vi tillbaka till Rundhögen samma väg som vi kommit. Den motvind vi haft byttes mot galen medvind som gjorde det extra spännande att springa utför. Nästan lite för snabbt nådde vi Sevedsholm igen och den fina fjällvägen tillbaka till Rundhögen. 18 trevliga kilometer i ett behagligt tempo. 18 km tillsammans med två personer som betyder mycket för mig. Det kan inte bli så mycket bättre då.

Jag rekomenderar verkligen det här turen om du vill uppleva vyer och fin löpning eller vandring för den delen. Inget att cykla egentligen eftersom terrängen blir lite för bökig efter vindskyddet. Rekomendrar även att ta sig tid att fika eller luncha på stationen. Vet inte vart du kan hitta godare fika på en fjällstation. Blåhammaren sticker ut!

Rubriken då? Löparglädje i sin allra enklaste form. I den miljön där själen mår som bäst. När vyerna bjuder på hissnade känsla i maggropen och pausen görs för att leta i minnet efter vad den där fjälltoppen heter.  Där kilometertider inte räknas och gång uppför är lika med att samla energi för att susa fram på platten och skutta bland stenar. Löparglädje när det känns som man rinner ned för tekniska stigar där fötterna hittar den rätta vägen. När vinden rufsar håret och skratten ekar mellan fjällväggar och stenar. När det inte spelar någon roll om man är ung eller gammal. Frågan blir enkel. Varför springer inte alla i fjällen?