Löpningen finns där som en fin vän

Innan 2019 önskade jag allra mest att kunna springa utan besvär och smärta. Inte bli begränsad av mitt då inte fungerande knä. Jag sprang visserligen en hel del. Genomförde en klassiker, några smålopp och två fjällmaror men det var på bekostnad av smärta och besvär länge efter varje avslutat lopp. Efter knäoperationen och lång rehab kunde jag äntligen springa obehindrat.

Efter det har löpningen äntligen kunnat bli regelbunden utan uppehåll för att det gjort för ont. Den finns numer som en fin vän, någon att luta sig emot när det känns lite tufft. Som när en handled bryts eller när lusten att cykla inte finns. När tiden är knapp eller vädret inte är så roligt att cykla i. Den är också snäll eftersom det aldrig finns några tider att pressa, tempon att hålla eller någon rygg att inte släppa.

Löpningen är för mig helt prestationslös. Bara ett sätt att få känna att kroppen fått jobba på ett sätt som den inte gör när jag cyklar. Ett sätt att låta tankarna vandra fritt och både små och stora problem kan få en lösning. Ett sätt komma ut och få luft. Jag springer uteslutande själv eller i bland med en vän eller Hasse men vill inte springa i stor grupp. Jag skulle bli för stressad och känna att jag måste prestera.

Jag bestämmer strax innan jag ska ut om jag ska springa kortare eller längre. Sällan i antal kilometer utan i tid och sedan får sträckan bli som den blir. Allra helst springer jag i skogen men har börjat uppskatta asfalt. Jag siktar på att springa minst en gång i veckan tills skidsäsongen drar i gång.

Kanske är det allra bästa med löpningen att den är enkel. Jag behöver bara mina skor och kläder att springa i. Inget som ska servas eller något som kan gå sönder. Det går att springa nästan var jag än befinner mig.

I helgen blåste det rejält och att cykla lockade inte alls. I stället stoppade jag ned lite energi i löparryggan och sprang mina cykelstigar i övre Torvalla. En runda med väldigt lite transport på väg och mestadels stig. Vackerhösten hade dragit förbi och kvar var kala träd med enstaka löv och frusna små pölar av vatten. Allt i gulbruna nyanser och jag längtade lite skidåkning när jag passerade skidspåren. Jag hann tänka mycket och formulera lite mål inför nästa cykelsäsong och komma på lite bra middagstios som jag sedan glömde bort.

Jag hade tänkt att vara ute strax under två timmar och kom hem efter 1.45 timmar. Bra planerad runda och tempot så lagom att jag inte kände mig slut. Perfekt med andra ord!