Löpningen- vad ger den dig?

Sara Borg (hennes blogg ligger i hörnet här, har du inte kikat in där gör det!) skrev häromdagen om att ge sitt bloggskrivande ramar under november månad. Hon hade valt ut några rubriker att skriva utifrån och uppmanade till att sno dem. Dessa rubriker kommer till användning när det står lite stilla i vad man ska skriva om eller för att göra den här månaden eller flera för den delen lite mer görbara som hon skrev. Jag tänker att rubrikerna hon gav på förslag inte behöver tas i ordning utan lite som man vill. Ett jätteroligt initativ tycker jag. Precis som i Hälsobloggsserien får man ta del av andras tankar och infallsvinklar. Så följ hennes uppmaning du med!

Jag har någon form av distansförhållande till min löpning som i perioder har varit en lite komplicerad relation. Jag sprang mycket under min högstadietid, mest för att det inte fanns så mycket annat att göra i byn där jag bodde. Det var inte särskilt roligt att springa om jag ska vara helt ärlig. Jag gjorde mina kilometer genom byn i kassa skor och tänkte att jag var duktig. När jag började gymnasiet slutade jag att träna och den perioden i mitt liv är den mest innehållslösa vad gäller träning. Efter att jag fick min dotter 2000 återupptog jag löpningen och tränade för att klara av ett Vårrus. Det var en perfekt träningsform för en småbarnsmamma tyckte jag. Ett enkelt sätt att få in träning på kort tid. Men inte gillade jag det särskilt mycket då heller.

Efter det där vårruset la jag skorna på hyllan och började styrketräna och gå på gruppträningspass, 4 mil från byn där vi bodde. Så fortsatte det, joggade lite sporadiskt på semestrar när tiden var knapp och enkelheten att bara ta med sig sina skor. Fortfarande tyckte jag inte om att springa och fick aldrig in något kontinutet i det. När jag råkade ut för en skidolycka och skadade mitt knä 2005 grusades alla planer på att springa under ett par år. Då började jag sakna löpningen. Ni vet, lite som det där uttrycket med kossan i båset. Sedan kom cyklingen in i mitt liv 2007 och det är en helt annan historia.

Inför klassikern som jag slutförde 2011 fick jag börja träna löpning regelbundet för att klara av Lindingloppets 30 km. Jag slet i början. Trodde aldrig att jag skulle lära mig njuta av passen i löparskor. Jag trodde att jag var för tung för att springa när det gick så långsamt. Jag funderade på att banta för att klara av loppet. Jag slet med ett knä som många gånger sa i från, slet med håll och slet med att det var så fruktansvärt tråkigt att springa efter grusvägar och asfaltsvägar. Avskydde eljusspåret i Lugnvik som jag sprang en del i. Men så släppte det lite mot slutet av sommaren, någon månad innan själva Lidingöloppet. Inte för att jag var lättare eller hade bantat men jag tyckte att det började bli roligt och jag kunde njuta mer av själva träningen och inte enbart längta tills jag fick stanna klockan och vara klar med passet. Vägarna var fortfarande ruskigt trista men det var skönt på något sätt. Känslan när benen trummade på och huvudet rensades. Lite den känslan som jag hade på cykeln. Jag genomförde Lidingöloppet i någon form av Runners High i 30 km. Tiden var inte speciellt bra om du frågar en löpare men jag var riktigt stolt över min prestation och det faktum att jag med ett trasigt knä kunnat börja springa igen och inte ha särskilt ont efteråt.

Men efter Lidingöloppet sa mitt knä ifrån rejält. Jag fortsatte springa trots smärta. Jag kämpade för att klara av några kilometer för jag ville så gärna. Jag fick backa, gång på gång. Anmälde mig till Tjuruset men vågade inte löpträna regelbundet, det enda som fungerade skapligt var att springa i terrägnen.  Två Tjurrus genomförde jag innan jag insåg att det faktiskt inte gick längre. Det tredje startade jag inte i. Det var med stor sorg i hjärtat när det inte längre gick.

Men så i våras gjorde jag ett nytt försök. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer nöta asfalt eller grusväg. Jag skulle springa försiktigt och springa där det var roligt. Jag smög igång och var lyhörd inför varje gång och det visade sig vara rätt gjort. Nu en sommar senare springer jag regelbundet igen och har inga känningar i mitt knä.

Löpningen har gått från att vara ett nödvändigt ont när jag var yngre till att innebära stor frihet och glädje. Jag springer inte för att jag måste även om jag nästa år kommer att stå på startlinjen i två Fjällmaraton. Jag springer numer för att jag tycker att det är roligt. När något är roligt är det också lättare att det blir av. Precis som med vilken träning som helst. Varje gång jag springer utan att känna smärta är jag glad. Det är inte lika självklart att det ska fungera varje gång som det gör när jag cyklar. Jag tar det inte lika självklart helt enkelt.

Löpningen har gått från att nötas på vägar och eljusspår till äventyr och upplevelser. Där det blir mer lek än träning. Nya stigar utforskas, leder och obanat på högfjället. Med ryggsäck, karta och förstärkningskläder. Över mjuka fjällhedar och gång uppför branter för att nå toppar. Det blir ännu ett sätt att vistas i fjällen mer än att enbart träna hjärta och lungor och försöka att springa snabbare. Löpningen på det här sättet i naturen ger mig ingen prestationångest. Tar jag däremot på mig mina gamla asfaltsskor och springer här hemma i stan kommer tanken på kilometertider och fart.

Friheten och glädjen, att få uppleva naturen och vara den lilla människan i det stora. Det är äventyr och en väg mot att känna mindre prestation. Jag kommer aldrig att sikta på en bra miltid, springa en asfaltsmara eller sadla om helt till löpare. Jag känner inget behov av det men därmot att rensa huvudet i takt med att fötterna hittar rätt mellan rötter och stenar. Det har tagit några år att komma dit. Det är just det här löpningen ger mig.