Majs första kvällsutflykt

Den tidiga våren är ofta en tid som jag tycker mest om att vara i skogen. Vissa gånger bara uppe i skogspartierna där vi bor för att dricka kaffe, andra gånger vid någon fågelsjö i närheten eller som i går, en lite längre skogsutflykt. När myggen vaknar nu nån gång i maj är det inte lika lätt att ta sig ut. Är jag i rörelse går det bra men att sitta en stund tär på tålamodet när det surrar runt öronen. Det är inte bara att det är myggfattigt som den här tiden lockar mycket utan att kvällarna är ljusa och skogen och naturen sjuder av liv. Aldrig är fågelsången så intensiv som nu, det rör sig överallt. Så är det också något vackert och skört när träd och buskar börjar knoppa. Brunvåren börjar gå mot sitt slut och det där skira gröna tar över.

Och allra allra vackrast här just nu är ändå de snöfläckiga fjällen. De fläckarna som kan ligga kvar in i juni och bli en sån fin effekt till det försommargröna.

I går när majs första dag var här tog vi med oss en kaffetermos och våra kameror och åkte upp till Brattåsen. En högt belägen plats på andra sidan Vallsundsbron. Med sin höga radiomast och vackra utsikt mot fjällen. Vi ville gå in en bit på den lilla skogsbilväg vi ofta cyklar om sommaren och sett mycket djur och fåglar. Just nu i när de flesta flytttfåglar anlänt och djuren rör på sig mycket skulle ge stora chanser att få se och fota dom.

Vi prickade in en riktigt bra kväll för spaning. Redan när vi gått några hundra meter från bilen fick vi se råddjur. Lite längre fram på skogsbilsvägen såg vi både Rödhake, Taltrast och Koltrast. En liten stund senare fick vi höra det där säregna ljudet av enkelbeckasinen som dyker med sina sjärtfjädrar utspända. Förr kallades den för himlageten och visst påminner ljudet om en get.

Vi parkerade oss vid kanten av en annan skogsbilväg där vi sett att enkelbeckasinen gjorde loopar kring. Till vår glädje satte den sig en stund i ett dött träd och vi kunde lugnt fota den. Vi satt där nån timme och lyssnade på beckasinen och alla Rödvingetrastar som sjöng. När solen gått ned bakom granarna och det började bli lite kallt bröt vi upp och gick tillbaka till bilen.

Innan vi åkte hem tog jag fyllde jag på minneskortet med solnedgång i lila över Bydalsfjällen och lyssnade till hur räven skrek nere i skogbrynet. Ett läskigt läte som ekade över ängarna.

Vi kom sent och gick igenom våra bilder och sa till varandra att sådana här små utflykter och stunder gör mycket. Att bara få vara, sitta ned och lyssna och inte göra så mycket mer än att använda kameran emellanåt och drick kaffe. Vi behöver båda lite mer av det igen i våra liv!