Måndagskänslan – från kaos till hopp

Vi kom i säng sent i går kväll. Alldeles för sent för att vara en söndagskväll och jag drömde om snö. Om hur kallt det var att cykla i korta cykelbyxor. Vaknade förvirrad en halvtimme innan det obligatoriska teamsmötet med mina teamkollegor. Fördelen med att arbeta hemma är att försvoerman sig är det inte långt till kontoret så att säga. Ett rum för att vara exakt.

Jag satte i gång och jobbade intensivt och fokuserat och kände att jag hade lite flyt. Tills chefen ringde och frågade var jag var. Hemma svarade jag. Jag skulle ha befunnit mig på ett uppstartsmöte för en processkartläggning. De väntade på mig. Paniken och skammen när man inser att man trodde att det mötet låg en vecka framåt och man är mer än timme försenad.

Innan jag fick tag i min kollega och och få bekräftat att det inte var någon större mening att stressa i väg var det kaos invändning smatidigt osm jag skulle få ilte arbete gjort. Du är inte mer än mänsklig sa min chef vilket är sant. Väldigt sant och i bland glömmer man saker.

Med lite annat strul som jag kunde avverka blev lunchcyklingen en ventil idag. Verkligen ett sätt att stressa ned och inte tänka på annat än hur otroligt vackert det var i dimman över Frösön och att ta mig över rötter och hala stenar på ett bra sätt. Jag kände mig stark och åkte avslappnad i skogen. På en av de där lite mer xc-lika stigarna som finns där. Tog i ordentligt en stund för att sedan bara finrulla.

Åkte den blåa leden ned för slalombacken som har ett platåhopp med ett litet gap i. Egentligen inte ett regelrätt gap men nog så mycket urgröpning att hjärnan upplever det som livsfarligt. Jag kände när jag kom ned att modet faktiskt fanns. Jag rullade över gaphoppet och vände om. Provade en gång till och vågade att inte bromsa. Landade för kort men överlevde.

Jag tog ett djupt andetag och med ett litet bestämt jäklaranamma skulle jag öva! Jag skulle ta mig över med mindre kort landning. Nu gällde det. Jag ställde upp telefonen en bit bort och ställde den i filmläge. Åkte fram och tillbaka och hoppade. Med harhjärtat hårt pickande i bröstet. Små små modiga steg till att låta bli att bromsa för mycket och lita på att jag faktiskt kan hoppa. Det var stelt och jag kom inte riktigt ända fram till bra landning. Men från att landa väldigt kort till att nästan landa bra gjorde mig stolt när jag cyklade hem. Stolt över att jag vågade.

Med lite ny energi och känslan av att lämnat en strulig förmiddag bakom mig kunde jag jobba på effektivt under några missöden resten av eftermiddagen. Tänk ändå vad lunchträning kan göra gott!