Med kameran på Vårruset

Vad passar inte bättre än en varm junikväll att ta med kameran och fota årets upplaga av Vårruset här i Östersund? En vilodag med en liten touch av träning. Träning utförd av andra. Mina kollegor på jobbet hade ett lag med målsättningen att komma runt. En del av dem sprang och några gick. Kollegorna hamnar dock inte bland bilderna i bloggen i dag. Jag såg kvällen som en chans att öva att ta bilder på människor som rör sig fort. Det är lättare sagt än gjort. Jag fyllde ett minneskort ganska fort.

Det är en häftig känsla att befinna sig mitt i en tävling. Inför starten när alla förbereder sig och nervositeten ligger i luften. Några värmde upp med att springa fram och tillbaka, andra satt i gräset och väntade. Några hundra gympade tillsammans med Friskis och Svettis. Det var kvinnor med barnvagnar, militärtjejer i full mundering, gamla, unga, vana löpare och motionärer i en fin blandning. Jag fick gåshud så som jag får vid varje startfält och en känsla att fasiken jag skulle ha sprungit själv. Jag letade bra ställen att stå på. Väntade på starten. Såg hur de riktigt snabba tjejerna ställde upp sig. Genom teleobjektivet såg blickar fulla av fokus. Precis i startögonblicket start av pulsklockor och sekunden senare passerade de mig i hög fart. Två tjejer som missade starten i sin grupp. Kanske hade de tagit fel startgrupp och väntade på nästa? Någon minut senare nästa startgrupp. Lika taggade tjejer. Samma fokus, samma startande av pulsklockor och en leende massa som passerade precis vid min kamera igen. Och så nästa grupp, samma sak och grupperna som skulle gå runt. De med barnvagnar och militärutrustning och med samma stora glädje.

En kvart senare har jag flyttat mig mot upploppet. Ställde mig vid de sista hundra meterna innan mål. Såg när tätduon kom. Genom kameralinsen såg jag de där plågade men fokuserade blickarna. Skidskytten Elisabeth Högberg. Lite senare springer min vän Marie Krysander förbi. Jag hinner fånga henne från sidan i svårt motljus. Lite senare kom massan av de lite långsammare motionärerna. Glada, svettiga och på väg mot mål.

Jag bytte ställe igen, följde dem mot mål. Den långa ormen av löpare som inte tog slut. Det bara fylldes på. Kryssade mellan människor som hejade utefter banan. Familjer, några män som passar på att dricka öl i solskenet och hejade fram sina tjejer. Tänkte att det är så himla roligt att det händer saker i stan. Att det samlas så otroligt många tjejer för att springa. Jag passade på att heja fram bekanta mot mål. Kände igen så många.

Tog emot mina kollegor i mål. Vi pratade en stund, väntade in alla och jag gick hem med kameran på axeln. Nyfiken på hur bilderna skulle bli och tänkte att nästa år ska jag vara med! Nästa år ska mina knän hålla för 5 km på asfalt.