Med pannlampa på fjället

Vet ni? Jag är mörkrädd. Jo, det är rätt fånigt för en 33 åring. Jag har vant mig att åka längdskidor med pannlampa och det funkar bra. Men det är i bland med hjärtat i halsgropen. Att åka ned till stugan ensam är en utmaning. Här är mörkt och tyst, här kan ingen höra mig skrika.

Men jag behöver ta mig ur min komfortzon. Så jag bestämde mig för att ta med löparskorna och pannlampan. Parkerade vid spa:t här i Storhogna och tassade i väg upp på fjället mot Samevistet.

När jag gav mig i väg kom skymningen. Jag mötte ett par löpare på väg ned. Hejade lite kavat. Lite nervös i början men när jag höjde blicken lite kom en euforisk känsla över mig. Jag ensam i mörkret mitt i allt vackert. Böljande fjäll och tyst, bara mitt knarrande av skorna i snön. Hela veckans jobb rann av mig. Känslan av att leva precis som jag vill, ta tillvara på allt roligt som finns omkring mig. Kunna lämna stan och åka hit, ut i naturen. Ja ni fattar, jag blev lite djup.

Jag vågade inte springa ända ned till Samevistet, huset där såg lite otäckt ut i mörkret. Inte ens endorfinerna kunde rå på det. Jag vände och tog hotellslingan tillbaka till parkeringen. 7 km i mina Treksta-skor som jag inte vågat springa långt i. Rädd att knäna inte skulle gilla dem. Så fel jag hade, knäna höll tyst och känslan i skorna var kanon!

Åkte ned till stugan och packade in allt. Satte på vattnet, drog upp elementen och tände upp i öppna spisen. Kockade i hop lite middag. Jag glömde den tänkta matlådan hemma så det fick bli gröt. Mätt blev jag i allafall.

Nu laddar jag för cykel i morrn. Ser ut att bli en snöig historia med det gör inget!