Midnattscykling – fager är Jämtlandsnatten

2016 fick jag och Erika en liten galen idé. Varför inte mötas upp en junikväll för att cykla från solnedgång till soluppgång.
För i juni är nätterna aldrig mörka här. När solen gått ned börjar gryningen direkt och ljuset och sommardofterna magiska. Den sommarnatten för 9 år sedan lever fortfarande kvar i minnet och blev starten på en tradition som tyvärr bara blev ett par år. Då 2016 var vi 13 cyklister som rullade ut från Badhusparken och vidare mot Brunflo och Marieby via sjölkanten och sedan grusvägarna på annersia.

Fyra timmar senare låste jag upp min dörr på Ringvägen, med trött men lycklig kropp och försökte att inte tänka på att klockan skulle ringa bara ett timmar senare. Det var värt det bloggade jag om. Året efter bjöd vi in till ytterligare en midnattscykling och vi blev sammanlagt 24 stycken. Det året var det kyligt men vackert.

Året därpå, 2018 var vi 21 stycken och tempen kröp ned mot nollstrecket. Jag minns att jag stoppade ned buff i ryggsäcken och hade varma kläder på mig. Men även om det var kallt var lika fint som åren innan och känslan mäktig att rulla förbi sovande gårdar i en alldeles tyst natt. Möta studenterna inne i stan som var på väg hem efter fest och sedan själv alldeles för sent krypa i säng.

2019 var sista året för midnattscyklingen i Happyrides regi. Det var året innan världen plötsligt blev så annorlunda och vi stängde ned och tog oss igenom en pandemi. Då den där kvällen i juni 2019 visste vi såklart ingenting. Då var allt som vanligt när vi rullade ut genom stan och vidare mot Mariebystugan så som vi gjort 3 år innan. Det var en lika fin natt och jag citerade Reinhold Skoglund, Happyrides grand old man med:

Tack alla för en kanoncykeltur. Jag har sagt det förr, att i turistbroschyrerna skulle en sån här cykeltur eller liknande turer med alla sannolikhet kallas ”äventyr” eller ”upplevelse” och det är det ju faktiskt för oss också, även om det är lite av vardagen. 

Det är inte så ofta, ganska sällan faktiskt, som jag trycker på ”älska”, men för nästan allt som sker i Happyride Östersund skulle jag kunna göra det. Här är det självklart, för så fantastiskt värdefullt är det vi håller på med.Reinhold Skoglund

Så i vintras när jag och Erika cyklade fatbike på vinterrundan pratade vi om att det vore roligt att skaka liv i midnattscyklingen igen. Sagt och gjort med en vecka senare än vi kört förut mötte jag upp ett gäng i badhusparken. Det var i lördags och just den dagen som Östersund fick högsommarväder. Prognosen lovade 14-15 grader varmt och nästan ingen vind.

Jag har varit förväntansfull med ett pirr i magen. Det skulle bli så roligt att få återuppta traditionen och göra det roligaste som finns – att cykla och i den ljusa jämtlandsnatten. Sedan komma hem sent och krypa ned i sängen med ett leende på läpparna. Få den där känslan av att vara barn på sommarlov när nätterna är långa och spännande.

Så strax innan halvtio på kvällen rullade jag hemifrån. I väskan saft och macka, varm dryck skulle inte behövas. En tunn vindjacka för fartvinden efter fikat när vi skulle ta oss ned från Marieby och Brattåsen.

Vi var ett litet gäng som rullade ut från stan kryssande bland festsugna människor och vidare mot Brunflo via den fina grusvägen nere vid sjön. Det var en härlig uppsluppen stämning i gruppen det rullade lätt och fort. Sjön låg spegelblank, något den sällan har varit den här våren.

Strax innan midnatt tog vi oss uppöver de långa grusvägarna mot Löfsåsen. Förbi nedsläckta gärdar och hagar med kor och hästar. Upp mot fäbodar och djupare skog. Här kom myggen och försommardunklet. Här kom också den här hagen vi skojat om åren innan. Den där korna är många och jag är rädd trots att jag vet att kor är snälla.

Vi fortsatte mot Maruebystugan på mjuka grusvägar och ljudet av våra cyklar och trastarna i skogen. Jag spanade lite, finns det björn måntro? Älg kanske? Definitivt mygg!

I år tände vi ingen eld utan i stället hängde myggspraysdoften tung när vi fikade. Mackan landade mjukt i magen och gav den energin jag behövde. Nu var det som allra dunklast. Vi pratade, Reinhold berättade att han valt bort Vättern för detta, eller om detta kom lägligt för att inte åka vätten. Jag låter det vara osagt men han var glad och lycklig. Han skulle leva på den här kvällen länge. Vi var rörande överens om att den här traditionen ska få liv igen.

Liten hurven lät jag vindjackan sitta på när vi tog oss via den makalöst fina grusvägen mot Brattåsen och vidare ned mot Knytta. Utsikten vi mötte där på ängen var lika vacker som förr om åren. Ett rósa, lila och oranget ljus över Frösön och Östersund. En lätt krusning på Storsjön och alldeles tomt på bilar.

När vi kom ut på Vallsundsbron kunde man ana ljudet av nattklubben inne i Badshusparken och stojet av festande människor. De som snart skulle vingla hemåt. Vi mötte fest som gått snett och jag tänkte att det är ändå är skönt att nätterna spenderas så här och inte på en nattklubb.

Vi sa hejdå till nästan alla och sista biten tog jag rygg på Erika, Robban och Reinhold som anslutit i Brunflo. I Odensala avvek Micke och hans son Albin. Jag vinkade hejdå, tog mig över järnvägen och trampade upp sista jobbiga grusbacken till gården. Pratade med grannkatten en stund innan jag kände hur otroligt trött jag var. Trött med lycklig. Tänkte på hur fint det är att få ta tillvara på en sommarnatt på det här sättet. Med cykelvänner, nya som gamla och hur mycket cyklingen har gett mig under åren. Upplevelser, vänner och gemenskap

Och visst var det, så här efter 6 år lika värt att komma i säng sent för att få vara ute på vift en sommarnatt!