Mina älskade cykelskor

För ett bra tag skrev Katja ett sanslöst bra inlägg om cykelskor. På hennes egna träffsäkra sätt. Läs det om du inte redan gjort det. Inlägget gav mig lite inspiration. Jag delar dock inte hennes kärlek för klapper på det sättet. 

Byta ut dem? Aldrig.

Jag älskar också cykelskor. Eller rättare sagt ett par specifika cykelskor. Så pass mycket att jag inte alls kan göra mig av med mina. Kan inte byta ut dem mot ett par nya flashiga, styvare, nyare och bättre. Nej för de är så sköna, har efter 6 år anpassat sig efter mina fötter. De är mjuka men styva. Oväntat lätta. Slitna och bär på så mycket fina minnen.

De har hängt med på så många upptåg. Fyra varv runt den sjön på 30 mil, lokala cykellopp, två resor till de där fina spanska vägarna och min enmannatur till Noppikoski i somras. Så massor av mil. Långt över tusen mil i min tjänst. Mil i regn. Mil i solsken, i värme och i kyla. I hårda jämtländska vindar. I med och motvind på många olika sätt. Ett par kompisar som alltid ställt upp och som aldrig har klagat.

Det var mina första och faktiskt enda med stor kloss under. Jag köpte dem i samband med min racer som jag också har kvar och inte kan göra mig av med. Fujin var utrustad med pedaler för klossar. Jag köpte dem och var oerhört stolt när jag kom hem med skokartongen. Jag var inte längre landsvägsrookie kände jag. Det var lite stort. Klossar var det man skulle ha tänkte jag då. Sådana där som Katja beskriver klappret i från. Jag hade domningar under fötterna på längre turer med spd-pedlalerna och hade hört att det skulle bli bättre med det här.
Jag hade inte ekonomi att köpa ett par dyra skor utan klämde och kände på dessa inne på Egons. Ett par enklare Shimano, om jag inte minns fel var det fjolårets modell.

Någon dag efter jag köpte skorna tänkte jag åka in på tjejträning för första gången. När jag är på väg till dit trampade jag ned i gräset och fick massor av grässtrån i kardborrebanden. Attans tänkte jag. Mina nya fina skor. Fast å andra sidan kändes det samtidigt bra, att de såg lite använda ut eftersom cykeln var sprillans ny. Det där gräset sitter fortfarande kvar i kardborren. Som en påminnelse om att jag varit ny och grön och oehört nervös att köra klunga med ett tjejgäng.

Klossarna har bytts år efter år. Skorna har fått lite omvårdnad. Jag har nog råkat skrapat i ena skon i farten när jag ska stanna cykeln. Det händer i bland. Så där som man inte fick göra som barn när man cyklade utan att någon vuxen förmanade en. De luktar inte längre som nya men förvånansvärt fräscha.

De är mina kompisar som sagt. Kompisar är svårt att göra sig av med. Sådana kompisar man delar så många fina minnen med. Men det är med sorg jag ser att de börjar rejält slitna.