MTB-O – eller skolka aldrig från skolorienteringen

En gång orienterade jag, det var väl i sjuan. Då sprang jag vilse. Sen lyckades jag undvika (läs skolka) de där andra tillfällena. Det kändes rätt då. 20 år senare önskar jag att jag inte gjort det.

Jag kan inte läsa karta. Verkligen. Jag skojar inte. Jag har ju åkt vilse så många gånger under mina skogrundor på cykeln. Försökt gå efter karta men insett att det inte går. Vet inte hur en kompass fungerar eller vilket väderstreck som är vad. Men har jag åkt en stig, runda eller bana en gång hittar jag sedan utan vidare. (det är en bra egenskap i allfall) Som grädde på moset, löken på laxen, pricken över i:t osv så ser jag inte så bra utan glasögon.

Så nu har vi mina förutsättningar. Håller ni inte med om att det är mountainbikeoritering jag borde ge mig in på?

Eh…kanske inte va? Men ändå så åkte vi upp till Rannåsen och orienteringsstugan i förmiddags för DM i just det. Ska väl erkänna att jag tvekande ändå tills vi satt i bilen.

Jag anmälde mig. Det fanns ingen annan klass än D21, typ elit för mig. Killen som tog emot anmälningar tyckte inte att öppen motion kort, mellan eller lång skulle köras på ett DM inte. Meh..Tuff som jag är så tänkte jag vad tusan tills jag såg kartan. 14 kontroller, 9,6 km fågelvägen. Den långa och den tuffa alltså. Runt 2 timmars tävlingstid för en nybörjare trodde de. En tjej hade precis åkt VM. Jodåsatt.

Ida till vänster som förelsog det här arrangemanget. Hon till höger ser lite stirrig ut. Foto Hasse.

Jag var så nervös att jag bara ville gråta. Fick massor av bra tips av de andra tjejerna. Tack! Kollade kartan och försökte lista ut hur jag skulle ta de där kontrollerna. Så smått allt var.

Inget för dem som ser dåligt. Spejsig cockpit.

Hasse monterade kartstället på styret och jag lindade en grunka runt handleden. Den skulle man stämpla med. Fräsigt. 

Nervöst fokuserad. Skönt utan masstart i alla fall. Foto Hasse.

Rullande start och jag tvekade en bra stund innan jag körde ned den grunkan i startkontrollen. Sen drog jag i väg och hade ingen susning om jag tog rätt stig. Det efter 50 meter. Men det åkte en dam före. Fast slog det mig efter en stund, hon kanske hade en annan karta. Äh jag trampar tänkte jag. Kunde ju inte vända det första jag gjorde. Men på något overkligt sätt var jag rätt och kunde stämpla första av 14 kontroller. Fortsatte i gott mod och glömde den där detaljen att vända på kartan när jag ändrade riktning. Lika otippat kom jag till kontroll nummer 2 och 3. Det var en herre framför som jag höll ett öga på. När han åkte mot fjärde kontrollen så som jag tänkt följde jag efter. Där blev jag lite förvirrad men fick hjälp av en liten kille att hitta rätt.

Så satte jag fart mot kontroll fem. Den hade jag koll på tänkte jag. Grusväg som jag åkt massor av gånger. Cyklade som en dåre och mötte en dam som startat långt före mig. Jag är snabb på cykeln, väldigt snabb. Faktiskt. Tänk om det hade räckt?

Nåväl jag körde på och mötte två herrar. Och åkt för långt och för fel. I säkert 20 minuter letade jag den där jädra kontrollkuben. Vände kartan och åt alla håll och försökte klura ut hur lång en centimeter var i verkligheten. Såg att det skulle gå en väg vid kontrollen. Den hittade jag inte. Eftersom Ida som jag stött på efter kontroll 4 aldrig kom i kapp insåg jag att jag var helt fel. Tänkte ge upp.
Men jag vände till slut och så dök den upp, vid 10km skidspåret. Jag hade inte sett den på väg ut.

Till kontroll 6 var det samma väg tillbaka längs med grusvägen och sen vänster och vänster igen. Enkelt tänkte jag. Nej då. Jag tog in för tidigt. Kollade kartan och listade ut att det som var jätteprickigt var en kraftledning och en sån fanns inte. Sedan åkte jag rätt. Plockade 6:an och 7:an i rask takt. Kände mig jätteduktig. Och erkände för mig själv att det är rätt roligt ändå.

Hade en plan till kontroll 8 som jag anade vart den fanns. Upp till Remonthagen. Visst den dök upp!
Och så klantar jag mig igen. Det skulle vara en gul lång sträcka på kartan och i slutet av den kontroll 9. Någonstans runt rullskidbanan och ÖSK. Eftersom det är cykelförbud på rullskidbanan och det skulle vara massor av hus innan den där gula stumpen åkte jag upp mot klockhuset och villaområdet på Solliden och hamnade vid Camp Södergren. Här skulle jag helt sonika hållit huvudet kallt och fortsatt ned mot skidspåren vid skidskyttevallen. I stället vänder jag tillbaka mot 8:e kontrollen och tänkte göra om allt rätt. Stannar en stund och känner en stor hopplöshet. De måste snart ha åkt hem de andra. Klockan stod på 1.30. Jag kollar kartan i mobilen men inser att det är lönlöst.

Kommer tillbaka till 8:an, bränner ned i motionsspåret och åker fel. Vänder och tänker på att den jädra kontrollen bör vara nere någonstans vid mtb-banan vid Lövlunda. Tar första bästa blöta skidspår. Hamnar turligt nog på mtb-banan och när jag äntligen når kontrollen skrattar jag lite. Gula stumpen var den där jobbiga slalombacken som jag åker upp för i bland.

Återigen plockar jag nästa kontroll snabbt. Jag känner igen mig. 11:an ska ligga väldigt nära. Det är ingen anledning till att det går snabbt att hitta den. Jag snurrar upp och ned i de jobbiga skidspåren där. Förtvivlad och helt tom i huvudet. Tar en gel för att hjärnan ska skärpa till sig. Kollar klockan och den börjar närma sig två timmar. Funderar om killarna på rullskidor tror att jag är knäpp. Åker upp till 10:an två gånger och börjar om. Har koll på kontroll 12-13 och 14. Tänker att jag inte kan ge upp. Funderar om jag ska haffa en av killarna och fråga. Låter bli. Så av en händelse passerar jag en kontrollkub och får äntligen stämpla 11:an.

Så åker hornen fram. Klockjäveln ska inte få gå så långt över två timmar inte. Tar 12:an och hittar en snabb väg till 13 och plockar den.Vet precis var jag ska eftersom jag åkte stigen förra helgen med Happyridegänget Åtminstone slutet av stigen. Tar 14 och så är jag slutligen vid mål och kan stämpla för sista gången.

Mot mål. Änltligen över så att säga. Fast jag tyckte det var roligt. På riktigt. En stund efteråt alltså. Foto: Hasse

2:05 någonting stannar klockan på. Jag är skitsur. Känner mig totalt hopplös på kartläsning. Fattar inte varför jag skulle åka överhuvudtaget.

En av de roligare sakerna med dagens utflykt var pipet när man stämplade!

Lämnar in kartställ och stämpelgrunkan. 5:e plats. Av fem. Hasse hade varit hem och ordnat fika. Jag gnäller lite över hur illa det gått och efter en kopp kaffe inser jag vad fånig jag är trots allt som är sur. Måste sluta vara så barnslig helt enkelt.

Post-MTBO. En upplevelse.

Han försäkrar mig om att jag inte varit dålig och att hitta alla kontroller i sig är bra. Ok. Så är det ju! Jag bröt inte, jag tog alla i rätt ordning och benen fick jobba lite. De som körde i dag är vana orienterare. De kan det här med karta. Jag kan cykla och har lärt mig lite mer i dag. Gult på kartan är öppet landskap typ, kraftledningar många prickar och vägar är större än skidspår. Jag har kört rotiga tekniska stigar snabbt och var ute i hela 26 km. Troligtvis ett par km längre än de andra. Jag fick ut mer av dagen så att säga.

Ska vi sammanfatta det? Till en början jättekul. Vilken kombo. Stressnivåer skadligt höga i mitten av banan. Inte vidare roligt just då. Sedan roligt igen när jag tog några kontroller i rask takt. Sen de där höga stressnivåerna igen och slutligen horn i pannan mot mål.

Det var jättesvårt. Snabba beslut och rätt väg. Att göra det med hög puls i tävlingsform gör att hjärnan inte riktigt hänger med. Jag cyklar som sagt snabbt och hämtade igen tid när jag var på rätt väg. Om jag hade haft lite mer koll på en orienteringskarta hade jag nog fått en betydligt kortare tävlingstid.

Det är så himla mycket lättare med snitslade banor, ni vet A till B. Men nu känner jag mig nöjd över min prestation. Jag klarade tuffa banan och kom i mål. Hade krutben idag!

Så pass mycket att jag plockade tre stravasegment på Frösön efteråt. Hasse var cykelsugen så vi körde en variant av Frösö kort. Det var längesedan som jag känt mig lika cykelstark som i dag.

Fick jag mersmak? Jo faktiskt. Jag vill göra om det! Tills dess ska jag studera kartor och lära mig allt om väderstreck och kompasser. Men någon karriär i Mtb-O behöver jag inte fundera på.