My Strava Story och snöig skidtur

Vi börjar med cykel. Elna tipsade om att man kan se sin strava-historia över som gått. Lite roligare än de där instagramsammanfattningarna tycker jag! Jag kikade in hittade min. För att kört strava under vår/sommar och höst är jag nöjd med de höjdmeter, mil och QOM:s jag skrapat i hop. De sistnämnda var hela 166 stycken. Längsta sträckan var 26,1 mil. Misären i Noppikoski ni vet.
Strava säger att jag sprungit sex gånger också. Se där. Lite sur är jag dock att Strava inte räknar med mina skidpass. Vill ni se min film finns den här!

Hasse var glad hela turen även om han ser lite butter ut.

Så här vi fått lite frisk luft i dag. Det har utlovats runt 20 centimeter snöpåfylling under dagen så vi skyndade oss ut när snöflingorna var små. Sportshopen på Storhogna hade sagt att spåren skulle vara fantastiska. Och det var de verkligen tills andra varvet på Katrina när jag kände mig mer som en spårmaskin. Snöflingorna var många och stora. Jag hade grymt fäste idag. Björntassefäste som jag sa till Hasse. Som klor som biter sig fast i nedtrampet och sen bara skjuter i väg skidan. Förstår ni? Eller inte. Perfekt i alla fall. På tal om valla ska jag ge inläggsserien ”Novisens vallaskola” hjärt och lungräddning och slutföra den om ett litet tag. Den självdog i vintras och har två delar kvar.

En stark gammal man

I julhelgen åkte vi om herren på bilden ovan ett par gånger och turer. Sa då till Hasse att det aldrig är försent att åka skejt. För herren är ingen ungdom. Över pensionsålder med all säkerhet. Det går kanske inte jättefort men han tuffar på i samma fart. Varv på varv i det jobbiga Katrinaspåret, jag blir så glad när jag ser att skidor är något, precis som cykel man kan hålla på med så länge man står upp.

Nu ska jag se på damernas lopp i Tour De ski och ladda för skatelektion i morgon. Jag längtar.