När det ena inte funkar kan det andra bli bra- om skidor och bästa träningskompisen

Det blev en lång rubrik i dag på ett inlägg som kanske inte är så långt som rubriken lovar. Hursomhelst så blev jag i dag som så många gånger den senaste tiden så glad över att Hasse äntligen har hittat tillbaka till träningen och framförallt till skidåkning. 2018 hyllade jag honom i ett alldeles eget inlägg. Jag började det inlägget med

Har ni någon träningskompis som verkligen stöttar och finns där. Som kommer med med bra idéer och alltid är glad och positiv. Som vet precis hur ni fungerar när det blir lite jobbigt? Som alltid (eller nästan i alla fall) tackar ja till diverse upptåg?

Hasse har varit precis den där träningskompisen man önskar man har. Vi träffades på Vätternrundan 2010 och har sedan dess gjort så mycket tillsammans i träningsväg. Skidlopp, vätternrundor, multisport, långlopp och otaliga träningstimmar. Året runt har vi peppat varandra och varit osams. Mest jag då. Som emellanåt skällt som en bannhund när något inte riktigt gått min väg. Men vi har alltid varit ett otroligt bra team, framförallt när vi stått på startlinjen. Det fina har också varit att vi har haft och har fortfarande förståelse för att träning tar tid och gett varandra den tiden att göra precis vad vi vill och hur länge vi vill. Det är inte alltid så självklart. Vi har också, som vi i bland skämtar lite om också förståelse att träning kostar och en cykel till kan kännas fullt rimligt.

Åren efter att vi gemensamt åkte Nordenskiöldsloppet har Hasse tappat lite sug och glädje för träningen. Det har smugit så på succesivt. När han började jobba som pistmaskinsförare för några år sedan och bodde i stugan om vintrarna tappade vi den gemensamma träningen. Helt naturligt eftersom vi befann oss på olika platser och han jobbade natt. Han tränade men inte alls på samma sätt medan jag trappade upp inför Offroad Finnmark och annat som jag tagit mig för. När vi kunde tränade vi tillsammans och sommartid cyklade vi lite tillsammans.

För två sommar sedan upptäckte han enduro och liftburen cykling och det ägnade vi oss åt. De andra cykelturerna gjorde jag allt som oftast ensam och tog tillvara på de få gångerna vi kom ut tillsammans. I somras hittade han tillbaka på riktigt och köpte till och med ny cykel. Jag hoppades innerligt att min bästa träningskompis så smått började komma tillbaka. Och det gjorde han med besked när skidsäsongen kom i gång.

Vi tränar inte lika mycket och inte alla pass tillsammmans. Vi är på olika nivåer men passen tillsammans är numer många. Dessutom har vi hittat ett bra sätt att åka skidor tillsammans så att båda känner att det ger något. För det som inte funkat i vinter har lett till att det andra blivit bra. Jag har på grund av besvär med mitt ena knä och ben, troligen muskulärt, inte kunnat skejta i den utsträcknig som jag brukar och vill. Jag har svårt att gå på tvåans växel och får minst ont när jag kör på i treans växel och undviker allt för kuperade slingor. Jag har en högre grundfart än Hasse och orkar mer och längre. I stället har jag stakat mer än någonsin i vinter.

Hasse skejtar och jag stakar, har varit ett perfekt sätt att träna tillsammans. I dag möttes vi upp efter jobbet och trotsade snöfall och blåst och körde ett kort pass. Många höjdmeter i ett svep och perfekt teknikträning för min del och ett skönt lugnt pass för Hasse.

Och det allra bästa av allt är att vi båda ska köra Öppet spår 2024. Som förr i tiden minsann!