När jag känner sig som starkast….

Då kan en förkylning komma som ett brev på posten. Det hände i går. Typsikt när jag har fina helgplaner. I söndags kände jag mig stark och lätt i benen när jag var ute på fatbiketur med min vän Sandra. Dagen innan hade jag kört en sprintrace på Zwift och för första gången den här innesäsongen lyckats ta sprintpoäng. I måndags vilade jag. Jag ville para på den där starka känsla inför finalomgången av den tävlingsserie jag kört på tisdagar i Zwift.

I tisdags stod en galen tävling på schemat. Helt olik de andra sprintracen och lagtemporacen. Är det final ska det visst vara tufft. 45 minuter upp och ned för två backar i det virtuella Skottland. Två backar jag kört någon enstaka gång och känt varit väldigt jobbiga. Det skulle inte finnas någon målgång utan racet handlade dels om att ta så många poäng i de backsegment som fanns och sedan komma så långt i meter som möjligt under de där 45 minutera. Ena backen runt 3-4 minuter och sedan rulla ned på baksidan för att runda en rondell och cykla upp igen i ca 2 minuter och ned och gör om tills klockan stannat.

Jag är ju lite bättre när jag får gneta på och slippa spurta men jag är ingen klättrare på det sättet. Jag drar ganska många watt men då ska backarna vara långa och lite lagom branta för att jag ska komma till min rätt och då kan jag hålla på länge. 2-3 minuter är på gränsen för lite.

Jag tänkte att jag får se det som ett bra backträningspass. Sånt som jag verkligen behöver inför inför endurosäsongen. Jag skulle fokusera på att hitta min fart och inte dras med. Bara nöta och hitta en rytm och försöka följa de ryggar jag skulle ha omkring mig. Vi var ett nervöst lag som stod på startlinjen med vår coach Felippe med på discord. Han som på ett lugnt och tryggt sätt får oss i laget Eir att köra bra och snyggt.

När starten gick var tempot ovanligt lågt och jag förstod att det skulle börja köras i första backen efter en kilometer. In i första backen hittade jag min rytm och kunde gå med i spets. Hittade ställen att microvila lite och försökte att inte gå på så hårt i början. Det höll förvånansvärt bra. Jag låg runt 4-5 plats ändå fram till den sista gången upp för backen då ett litet gäng kom i kapp och jag halkade nedtill 11 plats. Jag hade gjort 8 backar och fick kämpa mig upp en nionde gång och gå om en tjej innan loppet var över. Trots lite huvudvärk på dagen och en stressig arbetsdag hade jag levererat ovanligt bra. Laget trots vi var decimerade till 4 stycken i stället för de 6 vi brukar vara knep en 9 plats och hade inte kunnat göra så mycket bättre med tanke på hur många poäng vi tog.

Jag var inte så hungrig efteråt utan hade lite ont i magen. Jag trode et kunde bero på alla tuttifruttigodisar jag ätit innan och under racet. Vaknade i går med lite huvudvärk och riggade upp hemmakontoret och började nysa. På någon timme hade jag utvecklat en rejäl förkylning. MEd rinnande näsa och hosta skrev jag klart det viktigaste och gjorde kväll vid halvfyra. Hade flaggat för min teamchef att jag troligen inte kunde jobba något mer under veckan.

Så nu sitter jag här i vardagsrummet med en stickning och känner mig lite ynklig. Näsan har slutat rinna men jag är trött och snorig. Kanske går det över lika snabbt som kom, det kan göra det i bland nämligen. Annars är det bara att gilla läget. Ugglor kan jag nog fota i helgen och gå på skidskytte å söndag.

Men det är bra typsikt att jag ofta blir krasslig när jag känner sig starkast. Är det någon som känner igen det där?

6

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: