När tidningen kom på besök och om sprintträning

För några veckor sedan hälsade Östersundsposten på hos mig. Vi hade haft sms-kontakt och försökt hitta en bra tid. Reporten Sebastian ville vara med och se hur ett pass Zwift gick till. Han skulle skriva en serie om sportens innovationer där Zwift kvalar in just som en innovation. Och det väcker nyfikenhet. Jag brukar få förklara hur det är möjligt att cykla och tävla hemifrån med andra världen över. Hur det är möjligt och framförallt hur roligt det är. Hur det gör att vinterträningen blir lite roligare. Dessutom ”träffar” jag lite nytt folk genom Zwift och genom Team Swedish Zwifters, det lag som jag kör med och tävlar för. Vi sitter tillsammans över discord, en app för för att prata över nätet och kör tävlingar eller tränar tillsammans. Häftigt på sitt sätt.

Det kändes lite konstigt att kliva upp på trainern medan någon annan fotade, riggade ljus och samtidigt intervjuade mig. Och medan jag pratade skulle jag ta mig igenom ett intervallpass. Men det var roligt att få prata cykling och Zwift och reportaget blev superbra. Reportaget finns att läsa på Östersundsposten men är en låst artikel.

Zwift är inget nytt för mig. Jag har zwiftat sedan 2017. Minns det första testet. Man får 20 km gratis i spelet och vi riggade vår då första smarta trainer mot tv:n i vardagsrummet. Om jag inte minns helt fel var Hasse först ut. Sedan jag. Efter att ha valt cykel, skapat min avatar och valt bana var jag i gång. Upp för en backe där tiden räknades ned för en QOM, alltså snabbast tid upp. Sånt gick jag i gång på då (och även nu) och körde allt jag kunde. Var fascinerad att mina tramptag på traienrn och min cykel tog min avatar framåt och att det kändes lite som på riktigt. Sedan var jag fast. Körde race, la upp träningspass och cyklade länge. Vi bytte trainer lite längre fram, en som inte visade glädjewatt. Jag började tävla regelbundet och sedan blev trainern min livlina när jag rehabade knät. Ett sätt att få röra på mig.

Nu är den här formen av träning ett stående inslag. Jag tycker att det är oerhört kul. Så långt i från förr när jag satt och stirrade på en klocka och väntade på att sekunderna skulle ticka ned i varje intervall. Det var inte roligt och inte särskilt pannbensbyggande som många säger. Jag bygger mer pannben på att inte släppa en klunga, eller låta någon ta i kapp i en backe eller när jag klamrar mig fast de där extra sekunderna för att inte tappa efter en spurt.

Det här med spurter är min akilleshäl. Jag vinner sällan sprintpoäng på tävlingar, sällan en målspurt eller kommer upp i hög fart utomhus. Jag är mer ett draglok och uppenbarligen vass på långa backar. Jag kan hålla på länge på hög effekt och drar sönder fältet mer än sticker i från snabbt. Det är en styrka det med. Men jag tänker att det vore fint att kunna fila lite på sprintförmågan också. Vilken bra kombination det skulle bli.

I Zwift handlar det mycket om tajming, om att ligga rätt i klungan och att kunna ha lite is i magen och sedan trampa upp hög effekt snabbt. Jag som är en lågkandensare, dvs inte trampar så fort, har svårt att skifta fart på benen. Jag trycker ofta i en för hög växel, drar i väg och dör sedan. Rullar in sist.

Men sånt här går att träna på och att träna på sina svagheter är roligt! I lördags hade en lagkompis, Anna Beck ordnat med coach till oss. Zara Lundin, en vass zwiftcyklist och tillika vass cyklist utomhus. Fyra av oss i laget möttes upp på en bra sprintbana och övade. Fick jättebra tips som jag likt en svamp sög i mig. Vi sprintade mot varandra och efter ett par sprintar började jag förstå hur jag skulle göra.

Mör i benen och upprymd över ett jätteroligt pass loggade jag ut. Pepp på att träna ännu mer sprintar. Det här ska jag bli bättre på!