No dig, no ride

Eller? Orden är Martin Björnvalls och skrevs i ett inlägg i facebookgruppen Brunflo Bike Park tidigare i veckan. Han och Robert Didriksson sökte ett gäng som ville hjälpa till att gräva, bära lite sten, hacka och köra skottkärra i dag söndag. Jag var snabb att anmäla intresse. För att gräva är roligt och jag vill lära mig och så känns det bra att kunna hjälpa till när jag hänger där så mycket och kör. För det ligger tid bakom en park. Oerhört mycket mer tid än man tror. Sedan är det skönt på något sätt att få jobba med kroppen, bli både svettig och lerig och få konkreta resultat av jobbet. Och så är det också lite terapi för mig. För vet jag hur ett hopp vuxit fram är det inte lika farligt och vet jag hur mycket eller lite fart som behövs utifrån hur det är byggt blir jag lite lugnare.

Vid tio idag skulle vi samlas och när vi åkte till Brunflo strax innan snöade det ymnigt. Vår i Jämtland i maj tänkte jag. I går så pass varmt att det gick att cykla i shorts utan benvärmare och idag vinterfeeling igen. Jag hade ullunderställ och mössa. Inte heller så konstigt i början av maj -eller?

Det var en liten skara ledbyggare som träffades för att hålla på ett par timmar. Det kändes lite bisarrt att gå ned med skottkärror, spadar och hackor i snöfall. Men det skulle bli roligt.

Tanken för dagen var att göra om lite i leden Daredevil. En landning skulle göras mjukare för att skapa mer fart, ett mindre gaphopp skulle göras om för att den doserade kurvan efteråt skulle bli lättare och skönare att ta. Mellan den nya landningen och gaphoppet skulle ett nytt hopp byggas. Allt skulle vara rullbart men också möjligt att hoppas. Leden skulle helt förfinas så att den skulle passa fler och bjuda på mer flow. Dessutom skulle gaphoppen före wallriden få små broar att ta fram så att även de yngre och de som inte vill hoppa kan cykla.Dessa broar kan man sedan ta bort om man vill. Wallriden skulle också få sin skylt uppsatt – ”herrMelins Wallride” döpt efter Karl Melin som byggt den.

Tiden gick fort medan vi lastade sten i skottkärror och malde ned gamla gaphopp. Stenarna blev grunden till det nya hoppet och det var häftigt att se hur en tanke som Martin hade växte fram till ett riktigt hopp. Vi körde olika sorters grus och lera. Packade allt i hop med spadar och trampade med skorna. Det var intressant att höra hur tankarna gick, hur mycket det spelar roll var man lägger en kick, eller hur nära eller långt ifrån en kurva man landar, hur det spelar roll i förhållande till farten.

Efter en kaffepaus och när hoppet och den nygamla ingången till den doserade kurvan var klart för test var Levis fem år den första att testa. Hans 20 tums hjul fixade hoppen fint. Sedan testade Martin det med sina 29 tum och lite olika hastigheter. Det konstaterades ganska snabbt att det sista hoppet skulle finjusteras lite för man inte ska landa fel och lite av kurvans ingång skulle även den finjusteras. Efter lite ombyggnation och krattande och plattande så blev det så bra som de tänkt sig.

Det blev ett par riktigt roliga och lärorika timmar i dag. Det här är något som jag velat göra men inte riktigt vetat hur och något som jag vill göra mer av. Det ger ännu en dimension till cyklingen och framförallt ger det perspektiv på hur mycket tid det tar att bygga leder. Perspektiv på hur mycket arbete som ligger bakom och hur viktigt det är med kunskap för att få det att bli bra. Och det inte säkert att det man byggt idag fungerar lika bra om ett år. Då har det satt sig, många har åkt, i olika farter och kanske får man justera lite. En cykelled är en levande led som anpassas och ändrar karaktär allt eftersom. Häftigt!

Så meningen no dig no ride är fin. Bygger man inte har man inget att cykla och ger man lite av sin tid till att hjälpa tillf år man ännu mer fint at cykla. Och på tal om att cykla ska jag testa leden i morgon. Jag ser framemot att få lite luft under hjulen!