Om att tänka långsiktigt och lyssna på kroppen
Jag kommer i håg att världen snurrade lite när läkaren rådde mig att säga ja till korsbandsoperationen. Det var senvinter 2019 och jag var på återbesök för att se om den träning jag blivit ordinerad var tillräcklig för att hålla min korsbandsskada i schack. Jag hade haft en period där knät inte hade låst sig och jag tyckte själv att det kändes ganska bra trots allt. Läkaren hade sagt att träningen inte alls hade gett det resultat de ville. Knät var ostabilt och inte det minsta bättre än sist jag hade varit där på besök. Hon sa att jag hade två val. Att låta bli att operera knät och riskera att få problem med menisken längre fram i livet eller byta korsbandet och med stor sannolikhet bli bra. Jag minns att jag frågade hur lång tid rehabiliteringen skulle ta och kände en stor uppgivenhet när hon pratade om 9 till 12 månader. Men jag har en sommar av cykeltävlingar framför mig fick jag fram. Då hade jag lagt ned tid och energi på att träna efter schema och bli mitt allra bästa jag. Jag skulle köra Mountainbike-SM och endurotävlingarna. Jag hade inte alls tid för så lång rehabilitering och tänkt om det inte gick bra. Tänk om det skulle bli sämre?
Jag kunde inte tänka långsiktigt när jag satt där på besöksstolen inne på hennes mottagningsrum med gråten i halsen. Jag ville ha någon med mig som kunde hjälpa mig att ta beslutet om operation. Vi väntar tills hösten sa hon. Så ser vi hur knät reagerar i sommar. Du får tänka över det. Men då kommer ju vintern tänkte jag direkt och då ville jag åka skidor. Det sa jag inget om men var glad att jag sköt det framför mig litegrann och skulle kunna genomföra sommarens planerade tävlingar.
Jag gick därifrån till jobbet med tårarna rinnandes och kände mig så uppgiven. Ett år av rehabilitering, vem har tid med det? Jag skulle missa så mycket, höstcykling, skidåkningen, alla turer med vänner. Alla timmar träning som min kropp mår bra av. Jag skulle aldrig klara av att inte få röra på mig så som jag var van att göra. Jag skulle få ärr på knät och riskera att det inte blev bra. Ironiskt nog låste sig knät lite på vägen till jobbet när jag slant till på en isfläck. Som om det så bara bad om att jag skulle ta mitt förnuft till fånga och tänka lite mer långsiktigt.
Den tid efter det där läkarbesöket bestämde jag mig ändå för att det allra bästa var att få operationen gjord. Och den operationen kom tidigare än jag räknat med efter att menisken gått sönder för snart precis ett år sedan. Och det blev en tuff period av rehabilitering och många tankar av tvivel. Det var jättesvårt och jobbigt att öppna Stravappen och se hur alla som var ute och cyklade. Scrolla igenom Instagram och se cykelbilderna medan jag själv satt på köksgolvet och försökte få kontakt med min muskel runt knät. Det var lika jobbigt att känna hur kroppen förändrades och musklerna inte längre var lika starka. Hur orken blev sämre och benen inte alls de där rappa starka som jag brukar ha. Men det var under en kort period av mitt liv. För lika fort som jag tappade styrka och kondition kunde jag bygga om den igen. Jag var tjurig och envis och gjorde min hemläxa. Flyttade rehabövningarna till gymmet och började cykla och sakta men säkert att jogga. Kunde öka på tiden jag tränade och så småningom åka skidor. Från en timme till flera.
Hela tiden har jag haft mål att jobba emot. Mål som jag skrivit ned i en bok. Kortsiktiga och långsiktiga. Ett av dem var att kunna springa igen. Springa utan att vara rädd för att få ont och kanske göra något värre i knät. Springa utan en skada. Idag tänkte jag på det när jag joggade lugnt i Spikbodarna. Om hur värt det ändå varit att tänka lite mer långsiktigt än jag brukar och att lyssna på kroppen. Att ge den tiden som den behöver för att läka och bli bra. Att inte göra saker som gör ont och att våga backa när det blivit för mycket. För jag vet ju innerst inne att träna med smärta är det dummaste man kan göra. För det ska inte göra ont och man riskerar så mycket om man fortsätter och tänker att det inte gör så mycket för man vill så gärna.
I kväll sprang jag obehindrat igen. Så som jag gjort sedan jag sakta men säkert kunnat trappa upp löpningen. Och det var 15 år sedan jag kunde göra det senast. Det tack vare att jag tänkt lite längre än en sommar, en period av tävlingar eller inför viktiga lopp. Inte tänkt sedan eller det får bära eller brista. Utan tänkt att min kropp ska hålla i framtiden och jag vill inte vara begränsad av rädslan att det inte ska hålla eller få smärta efteråt som gör att jag får backa.
Det var en riktigt fin känsla i kroppen i kväll och som om jag äntligen landat i allting. Fått ett kvitto på att det var rätt beslut och ett kvitto på att kroppen är fantastiskt att reparera sig och anpassa sig. Jag njöt av varje steg även om det låter som en klyscha men just nu springer jag bara med en känsla av att ingenting är jobbigt. För kvällens tur på lite över en timme var det längsta sedan operationen och jag kunde ha fortsatt en timme till. Men jag är inte är ännu och ökar bara lite i taget och efter att ha pratat med min sjukgymnast. För jag har väl äntligen lärt mig att ta det lugnt och framförallt lyssna på den förnuftiga sidan av mig själv.
