Post-långlopp topp 5

Timmarna och dagarna efter ett långlopp är lite speciella. Kroppen inte riktigt lik sig och knoppen inte hundra. Det kommer krämpor lite här och där. Allt är lite post-långlopp så att säga. Efter ett par år som långloppsberoende finns fem saker som utmärker sig lite mer.

1. Insikten om att hälla över sig sportdryck leder inte enbart till stenhård frisyr. Sportdryck med damm/svett och eller lera leder även till babianrumpa. Aj sammanfattas det med. 
2. Spontana krampanfall, företrädesvis i baksida lår och eller insida lår. Det är inte bara kramp under själva loppet som knäcker tex min sambo. Jag blir knäckt av skratt när nämnd sambo helt plötsligt liknar en fiolsträng. 
3. Hungern som kommer efter ett tag. Oftast dagen efter. Den är inte att leka med. Allt vill ned i bisarra mängder om det inte finns ett uns av självbehärskning. En hink med rotmos och ett par kilo gris! 
4. Långloppsblues. Den där tomma känslan efteråt. Nu är det över. Först pina under, aldrig mer, sen mot mål eufori och en känsla av jag är bäst. Sen deppigt och så jag vill köra igen, nu på stört! När är nästa? Jobbigt? Tungt? Tråkigt? Nej inte en chans!! 
5. Det nästintill maniska googlandet efter bilder från loppet. Det satt ju fotografer, vart är bilderna? En liten förhoppning om att man såg skapligt respektabel ut. Inga snorloskor, fula grimaser eller öppen mun. För bilden är ett litet bevis att man var där eller? Är den ful blundar man och låtsats som ingenting. Ser den bra ut delas och taggas den. Speciellt roligt är det om man hittar bild med allt det där ovan på sin sambo. Hehe ungefär. 

Vilka har du? Berätta! Behöver inte vara cykellopp. Eller särskilt långa lopp. Post-känslan dyker upp ändå!