Race på Zwift – det behövs lite övning igen
Jag överraskade mig själv i går med att uppdatera Zwiftappen, se över min avatars utrustning och anmäla mig till ett race. Senast det hände var någon gång strax efter jul. Då tappade jag suget att tävla när det blev lite för mycket press och allvar och vikt i förhållande till snabbhet spökade lite. Eller grejen att det är så viktigt med vikt i spelet om man ska tävla. Hursomhelst körde jag bara träningspass och jagade den där tronbiken man får när man når 50000 höjdmeter. När utesäsongen drog i gång på allvar var jag 5% i från den där åtråvärda cykeln. Men fram till nu har jag bara stödbetalat Zwift varje månad.
Igår tänkte jag köra ett intervallpass ute. Jaga mina tider i Spikbodarna innan vi skulle hem till en kompis och äta. Men det tog emot något enormt att göra i ordning mig själv och cykeln och hitta en rutt att cykla. Jag behövde helt enkelt lite variation.
Så satt jag i startfållan i den virtuella världen igen. Nervös och stressad över utebliven uppvärmning eftersom det som alltid strulat lite med tekniken innan. Jag hade laddat telefonen med tävlingsspellistan och visste att jag hade lite över 20 minuters stenhård racing framför mig. Eftersom jag inte tävlat på länge har jag inte längre någon rakning i klass på Zwift. Tidigare har jag kört i B-klass och känt att det varit på håret. Jag hade anmält mig till C-klass i det korta crit-racet och trodde att det skulle vara ungefär där jag ligger formmässigt nu.
Jag kom med fint i starten. Så pass att jag sladdade bak i tätklungan och var trygg med att så fort vansinnesfarten avtar efter ett stund kunde jag gå på hjul. När farten väl slogs av och gruppen började stabilisera sig tappar jag höger lins i ögat. Det ögat jag ser sämst på och i samma stund dras fältet ur. Hasse kommer springandes från vardagsrummet och tar linsen till burken med linsvätska och jag får se med ett öga. Tappar peppen lite när jag hamnar i andraklungan och förstår att avståndet till de som leder är för stort att ta ta igen.
Jag drog lite för att få bra träning. Min grupp om fyra cyklister åkte ojämnt och jag kände mig ändå otippat stark även om benen inte riktigt vill pinna på i högre kadens. Fnissade lite åt att sist jag satt i dotterns gamla rum och körde var mina ben alvedonbleka och nu sommarbruna. Vi plockar några cyklister och jag ligger runt 12 plats av 50 anmälda. Nu lägger mina trådlösa lurar av eftersom jag glömt att ladda dem.
När det bara är några kilometer kvar varnar min dator för lågt batteri. 5% kvar vilket innebär en minut eller så. Jag hade glömt att stoppa i strömkabeln. Jag har gjort en utbrytning med en T.Jones. Jag ropar (eller mer skriker i panik till Hasse att hjälpa mig….han sitter på toa). Men vi reder upp och det lagom när spurten går får min dator ström och jag hinner inte med. Rullar in bakom killen och hänger lite på styret med prologhosta.
När jag duschat och återhämtat mig lite går jag in och tittar på Zwiftpower och ser att att jag fått det pinsamma WKG i resultatlistan. Det vill säga att jag blivit diskad på grund av att jag kört på för hög watt för den klass jag var anmäld i. Det där som jag svurit över så många gånger när jag sett andra göra det. Väst lite att hur svårt ska det vara att anmäla sig till rätt klass, köra där man hör hemma? Tydligen har jag svårt med det nu. Men nu vet jag att jag fortfarande drar ungefär samma w/kg som i vintras och hör hemma i toppskiktet av B-klass i Zwift. Jag vet också att det behövs lite övning för att få in känslan i race. Dessutom var det riktigt kul att få rejsa igen och variationen behövdes. Jag har känt att jag inte ”tränat på riktigt” på ett tag och bara få köra skiten ur sig gjorde att det kändes lite bättre!
