Racereport Långa Lugnet 2015

Årets första långlopp. Långa Lugnet för tredje gången i min korta mtb-karriär. En bana som jag första året nästan hatade under tiden jag körde den. I fjol åkte jag den med ett stort leende. I år visste jag inte om jag skulle stå på start riktigt. 62 km av oändligt mycket backar, fin rotig stig med mycket hemmakänsla och så de där hemska skidspårsbackarna på slutet. En bana som ändå passar mig rätt fint. Eftersom jag kraschade och gjorde mig illa för 2 veckor sedan och med nöd och näppte tog mig igenom Härjedalstrampen på 3 mil var jag osäker om det skulle fungera med sex mil. Men jag brukar inte ge mig. Och tur var väl att jag faktiskt ställde mig på startlinjen och körde och att jag ställde in mig på att bara ha roligt. För det gick ju riktigt fint. Dessutom fick jag ju vara en del av långsloppshistoria då loppet bjöd på enskild damstart.

Så nu kör vi en racereport igen. I samma andra som förr om åren. Ovanligt lång med sammanfattning på slutet för den som inte orkar läsa igenom hela! Är ni med? (Passa på nu för det kommer inte att bli lika många i år, ta fram kaffekoppen)

Uppladdningen inför årets långloppspremiär hade mycket att önska. Jag tänkte att onsdagens backtempo skulle krama ur benen ordentligt men 7 minuter på max gjorde inte det. Jag vilade sedan torsdag och fredag och kände att det hade behövts ett pass för att väcka benen. Men fredagen gick åt till resa ned till Rättvik dit vi kom vid halv elvatiden. Inget utrymme för att cykla då inte. Vi hade lite att göra med min cykel för att få den raceklar. Att vi bytte ”grunkan till dämparmojängen” skapade lite roliga kommentarer på instagram.
Hasses cykel var kvar på Egons och han hade med sig en lånecykel. En Kellys Hacker 90. En lätt och fin 27,5 som säkert hade varit ypperlig på banan om den inte var en storlek för liten.

Vi kom i säng efter midnatt och fick inte många timmars sömn innan vi rullade mot Falun vid halvåttatiden på lördagen. Damstarten var halv 10 och herrarna skulle starta en timme senare. Jag var riktigt nervös i bilen till Falun. Mest för att jag var osäker om kroppen skulle klara en sån lång sträcka.

Vid bilen träffade vi Karin Hedlund som i fjol kraschade så illa på Långa Lugnet att hon inte kunnat tävla på ett år. Arrangörerna hade ställt ut kravallstaket som fick ett gäng cyklister att gå i backen däribland Karin coh Hasse. Roligt att se henne och höra att hon var på gång igen. Hasse provade sin lånecykel och konstaterade att den var i minsta laget. Vi hämtade ut nummerlappar och rullade tillbaka till bilen. Där bestämde han sig för att avstå tävlingen och i stället langa. Det skulle inte gå sa han.
Vi pratade lite om damstarten och trodde båda att det kunde bli en ensam resa runt banan i år och att det gällde att inte tappa eventuellt sällskap. Jag oroade mig lite för att bli ikappåkt av elitkillarna lagom till de handbyggda stigarna vid slutet och att det då kunde bli riktigt stressigt.

Eftersom det var en liten samling damer och gemensam start i fålla 1 var det ingen hets att lägga in cyklarna. Så för första gången i långloppsamanhang kunde jag värma upp nästan ända inpå start. Jag och Karn rullade i väg tillsammans och rpovade den nya  startbacken för i år. En smal asfaltsslinga. Inte lika brant som det brukar vara i långloppsammanshang och mycket kortare. Vi tog det lugnt uppför backen men revbenen skrek av smärta så fort jag började andas lite fortare än vanligt. Hur tusan ska det gå tänkte jag. Jag var osäker om jag skulle starta. Om det var så klokt ändå. Mindes hur Härjedalstrampen hade känts och den var hälften så lång som Lugnet. Karin hade innan vi värmt upp berättat att sprickor och brott ger en smärttopp en två veckor efteråt och sedan klingade det av. Jag hade allstå toppen nu. Tänkte då att jag kör så länge som det håller och måste jag kliva av så gör jag det. Det skulle inte vara hela världen. Tävilng är bra träning.

10 minuter innan start ställde jag mig i fållan. Inte längst fram som jag brukar utan snällt bakom elittjejerna. En liten bisarr känsla att stå så få i en sådan stor tävling med en gapande startfålla bakom sig. En kille försökte få oss att värma upp gemensamt men det var bara en dam som hängde på. Jag gillar inte sådant där. Obekvämt att vifta med armar och ben. Just i de där sista minuterna innan start vill jag in i min egen bubbla och ladda.

När starten gick hann jag inte riktigt med och tappade direkt i första backen. En av mina sämre starter. Det passerade cyklist efter cyklist medan jag försökte få något flyt i trampandet. Såg ryggarna på de andra tjejerna försvinna medan jag försökte hitta en bra växel att köra på. Pulsen dånade i öronen och andningen blev hackig när jag inte riktigt kunde djupandas. Hej och hå tänkte jag. Det här blir en jobbig resa. Såg hur Anna Frohm och Jenny Bernström ur min klass seglade bort i fjärran. Försökte komma på om det var fler gula nummerlappar som började med siffran 3 som gått om.

Redan när vi kom upp för backen och svängde ut på en större väg var jag ensam med en liten klunga damer en bit framför mig. Jag bestämde mig för att jaga i kapp för att slippa soloköra på de partier som det skulle löna sig att ha någon att åka med. Sådant är lättare sagt än gjort. Jag pressade för allt jag var värd men tog inte in så många meter. Grusväg efter grusväg, backe efter backe passerade och jag kände inte igen mig alls. Första loopen var sig inte lik alls men som tidigare år lika tråkig.
Efter vad som kändes som en evighet kom jag till slut i kapp Jenny ur min klass. La mig bakom ett par sekunder och funderade på hur jag skulle göra. En rygg är en rygg och ger lite vila. Två är starkare än en för att komma i kapp andra. När jag kände att jag var lite starkare uppför gick jag om henne. Hon la sig på rulle och låg kvar där. Jag funderade igen om jag skulle be henne gå upp dra en stund eller om jag skulle försöka att hänga av henne. Jag valde det sista. La mig på en puls jag visste att jag skulle kunna hålla länge.
Det fungerade och jag blev själv igen med en tjej från CKUNI framför mig. Framför henne låg två cyklister till och körde i hop. Bestämde mig för att jaga i kapp.

När vi kom in på första partiet av lite stig och körväg hade jag nått i kapp tjejen. Hon åkte fel och fick vända och jag kunde ansluta. Vi kom sedan i kapp en tjej till på stigen. Vi åkte tillsammans och hjälptes åt att dra när det gick. Tjejen vi anslutit till släppte oss efter en stund. Jag andades ut lite. Jag hade en framför mig som var riktigt bra på stig vilket gör att jag åker bättre. Eller burkar göra. För jag var en katastrof på stigen. Varje liten rörelse i styret fortplantade sig i form av smärta. Varje liten sten och rot gjorde ont. Jag blev stel och och kantig i min körning. Tappade fart och hittade inte flytet. Det kändes som det gjorde när jag körde mitt första mtb-lopp.

Vid första varvningen tappade jag tjejen framför när jag fick en ny flaska av Hasse. Han berättade att jag låg 2:a inte så många minuter efter Anna Frohm som hade krångel med sin kedja. Det gav massor av bränslse och jag spurtade ut på loop två med nya krafter och stort självförtroende. Kunde jag bara hålla undan bakåt skulle det blir bra. Jag kom i kapp min dragkompis igen och åkte en bra stund med henne på stigarna och vi gick om en annan elittjej innan jag tappade henne i motionsspåren.

Jag blev åter alldeles ensam och försökte att hålla fokus på det jag höll på med och inte tänka på andra saker. Kikade bakåt några gånger men var alldeles ensam. En skum känsla i ett sådant stort långlopp. Så tyst i skogen och ingen att prata med. I slutet av loppen hör jag hur det rasslar till bakom mig och ser en blåklädd tjej närma sig snabbt. Jag blev stressad. Den som kommer så snabbt är starkare. Där ryker min andraplats hann jag tänka och försökte att åka lite snabbare. När jag ramlar i ett surhål ser jag att det är samma tjej som jag åkte med tidigare. Hon hade ännu en gång lyckats åka fel och var inte så glad.

Jag följde henne in på sista loopen och tappade henne igen när jag fick ny lagning. Sa till Hasse att jag hade så ont och jag visste inte om jag skulle hålla. Hade tappat på ledaren men hade fortfarande bra med avstånd ned till tredje dam. Även om loop 3 är en fest i branta backar och skidspårsgator så är stigarna snällare och slätare. Det skulle få att åka lite bättre tänkte jag. In på tredje varvningen hade vi också börjat möta cyklister från herr- och motionsledet och jag funderade på om jag skulle hinna i mål innan eliten kom i kapp.

Jag matade på. Ensam på hela tredje loopen. Insåg att jag inte skulle hinna i kapp ledaren i min klass. Det handlade bara om att stå emot smärta och försöka hålla undan till dem bakom. Gott så tänkte jag och peppade mig själv med snälla ord. När jag kom in på första handbyggda stigen var jag säker på att jag hade åkt fel. Det var förvisso pilar som visade vägen men det kändes inte som tidigare år. Jag försökte se om CKUNI-tjejen var någonstans längre ned på stigen för att försäkra mig att jag var på rätt väg. Jag var helt säker på att jag var på väg mot målområdet en loop för tidigt.  I en doserad kurva satt vår bekant Andreas och fotade. Jag frågade förvånat om jag var på rätt väg. Det är du sa han. Där såg jag också dragkompisen en bit fram som var på väg upp. Då vågade jag lägga på lite fart men hade säkert tappat flera minuter.

Efter den första handbyggda stigen kommer alla backar på ett pärlband. Först upp och sedan ned och repeat på det i vad som känns som en evighet. Till slut stänger man av. Jaha, en backe till och en till och en till. Det är ingen mening att tänka på att det gör ont utan bara ta sig upp.

Vid 4 km kvar till mål får jag syn på elitklassens förmotorcykel. Jag drabbas av panik. Snart skulle jag vara i de sista handbyggda stigarna och där finns inget utrymme att åka om. Skulle jag förstöra herrelitens kamp om segern? Jag tror inte att jag har pinnat på så snabbt någon gång förut. Ser 3 km skylten men hör inte motorcykeln ännu. Slänger mig ned i de handbyggda stigarna och bestämmder mig för att inte bromsa något utan bara ta mig igenom dem innan de kommer i kapp så att jag inte är i vägen. När jag är i mitten av första stigen hör jag hur motorcyklen närmar sig. Jag kör ännu fortare med en adrenalinpåslag större än någonsin förr. Hjälp tänker jag bara. Hur löser jag det här? Hur många är de?

Tar mig ned den näst sista stigen och ser motocyklen bakom mig. Shit. Forstätter åka helt vansinnigt fort och når trejde och sista stigen. Skriker åt ett par killar att jag är sjukt stressad och håller på att förstöra för dem bakom. De skrattar åt mig. Jag lyckats komma ned på grusvägen innan jag blir i kappåkt och lägger på ett kol mot mål. Inne på målområdet hör jag ”jag kommer höger” bakom mig. Jag som inte kan höger och vänster så bra, åtminstonde i stessade situationer som dessa håller mig till höger och är en hårsmån i från att välta Calle Friberg. Förlåt piper jag och skäms som en hund. När jag ser att han är ensam utan ett koppel killar bakom sig vågar jag lägga på en egen målspurt.

Jättenöjd rullar jag över mållinjen och gör en liten målgest. Jag förlorade inte en seger utan vann en andra plats. En stor revansch på fjolårets 4:e plats och en förbättring mot 2013 års tredje plats. Möter upp Hasse i mål och träffar på Karin igen som vann D40. Grattar Anna till segern. En väl värd vinnare. Den tjejen är ruggigt stark. Efter en stund rullar en glad Hanna Östfeldt in på tredjeplatsen i vår klass. Det om något gjorde mig så glad! Vi skulle få dela pallen i dag.

Efter en stund kommer regnet över oss med besked. Jag hade fått lite duggregn på mig under tredje loopen. Jag hämtar sallad och vi sätter oss under tak en stund. Jag hade glömt att ta med duschgrejer och ombyte och får snällt vänta i två timmar innan prisutdelningen. Ser cyklist efter cyklist gå i mål, lerigare och skitigare ju längre tiden går. Vi går ned till bilen och jag tar på mig en torr tröja innan vi rullar upp till prisutdelningen igen. Får välja pris och tar med mig ett däck hem. Alltid bra.

Åker hem med en sådan skön känsla i kroppen. Det har inte gått så bra de senaste två åren i långloppsammanhang för min del. Jag har haft otur med punkteringar, sjukdom och dålig självkänsla. Har tvivlat på att jag verkligen kan cykla och känt att jag inte riktigt hör hemma i veteranklassen. Funderat på att lägga av och bara köra motionslopp. När allt började stämma i våras kunde jag våga hoppas på att jag faktiskt kunde komma i bra form och vara med och fightas igen. Tävlingen i Sveg gav mycket självförtroende och när jag hittade en strategi för att få bort mycket av min ångest inför loppen gick det vägen. Tävling är bra träning och jag kan bara göra mitt bästa. Hur långt det räcker återstår att se. Jag tänkte så och gav inte upp när det började kännas motigt och peppade mig själv med positiva saker under loppet. Jag hade riktigt roligt i lördags även om det var jobbigt och slitigt. Sedan har jag ju långt upp till att kunna hänga på de snabbaste elittjejerna men det är inte heller där jag siktar att nå. Jag har inte tiden att träna på det sättet att jag kan vara med och fightas på så hög nivå.

Sammanfatttningsvis:

Damstarten var annorlunda och både bra och dåligt. Det återkommer jag till sist i inlägget.
Långa Lugnet är ett av långloppscupen tuffaste bana trots att den är kort i dessa sammanhang. Dels så är den väldigt kuperad och så innehåller den mycket stig. Men det är en fin bana helt klart.

Jag fick en riktigt dålig start och tappade många värdefulla ryggar redan i första backen. Eftersom vi var ett trettiotal som startade skulle en bra start vara mer avgörande än vanligt. Med fler cyklister på banan finns det alltid någon man åka med och på så sätt avancera upp i fältet och framförallt vila en stund i bland. Nu blev det ett lopp där de flesta fick åka själva vilket ändå gjorde det hela rättvist. Men helt klart blev det ett annat sorts lopp. Den som var starkast vann, inte den som hittade bra positioner.

Första loopen var annorlunda och lite längre än tidigare. Mer grusväg och som det kändes även fler backar. Andra loopen en favorit med alla sina stigar. Nu var jag dock en katastrof i skogen men en bra dag är det en fröjd att få köra de stigarna. Sista loopen är kortast men också den som suger mest ur benen. Höjdpunkten är de handbyggda stigarna på slutet.

Jag var bättre på grusväg och lättare körvägar i år. Mycket beroende på att jag inte riktigt var okej i kroppen. De partier som det gick att ligga på ordentligt tog jag in på mina damerna framför. Jag lyckades att behålla kraften uppför och led inte speciellt av alla backar i år. De är många men var hanterbara. Vågade ligga på lite mer utför men har mycket kvar för att inte tappa så mycket.
Det var också andra gången jag körde 29:a på den här banan och nu är jag van min cykel och kan pressa ur det som finns i den. Dock var det första gången som jag faktiskt hade önskat mig en fulldämpad cykel. Körde bakom en tjej med det och det såg mycket bekvämare ut.

Erfarenheter jag fick med mig!
Cykeln-Inget att säga om den mer än att mitt framhjul är vint efter smällen på Frösön. Men det funkade fint. Vi är kompisar min cykel och jag och bättre hoj kan jag inte ha.
Vätska– Hasse gjorde ett grymt jobb att langa. Jag kunde dricka hur mycket jag ville utan att vara rädd att gå tom på vätska. Dock drack jag väldigt lite jämfört med vanligt. Sportdryck i flaskan funkar fint för mig.
Energi- Jag åt en skapligt bra frukost för en gång skull. Eftersom starten var tidigare än förr om åren hann jag inte bli hungrig på samma sätt. Tog en gel efter 40 minuter och sedan en gång i timmen. En halv energikaka försökte jag tugga i mig men det gick inget vidare. Höll dock energinivåerna uppe hela vägen. Så det här receptet tar jag med mig på nästa lopp.
Vikten av taktik– Urusel start i mitt tycke. Tappade massor i första backen men kunde sedan jobba i kapp. Eftersom vi var enbart damer som startade fanns det inte så stora möjligheter att köra taktiskt. Jag försökte att åka i kapp någon rygg för att vila men det var få stunder som det gick. I stället fick jag fokusera på att inte stressa när tekniken på stigen var dålig.
Pannbenet- Det var starkt. Inget mer att säga om det.
Däcksval– Racing Ralph funkade perfekt. Vi hade en torr bana tills sista loppen. I mitt tycke ett par perfekta allrounddäck!.
Mentala biten– Stort steg framåt! Jag hade inte samma ångest utan åkte och hade riktigt roligt och var nöjd efter mål.

Eftersom banan var längre och omgjord från förra året går inte tiderna att jämföra. Både 2013 och 2014 har jag åkt under 3 timmar. I år 3,17. Snitthastigheten lite lägre än föregående år men jag körde bra stora delar av loppet. Nu har jag inte tittat så noga på de andras tider jämfört med föregående år men anar att de flesta hade lite längre tävlingstider.

Hur kändes det med damstart då?
Jag tycker att initiativet är bra. Det ger en mer rättvis tävling för oss tjejer och kan vara ett bra sätt att locka tills sig fler damer i tävlingsklass.
Starten var lugnare och den där lite otäcka käsnlan av att vara i vägen och trängas infann sig inte när fältet inte var större än 30 stycken. Det tror jag också kan vara en faktor som kan locka fler att ställa upp.

Det var också en lite mäktig känsla att ge sig ut med enbart damer. Inspirerande att få köra tillammans med tjejer som man i vanliga fall bara ser ryggen på om ens det i starten när de hänger med de snabba elitkillarna.

En annan fördel är att banan inte blir lika uppkörd vid sämre väder som den annars blir när ett par hundra cyklister redan har passerat. Likaså blir trängseln inte alls stor. Man får stigarna helt för sig själv och loppet blir en helt annan utmaning eftersom man gör det mesta jobbet själv och partier med vila blir små eller obefintliga.

Men en damstart med så få personer gör att fältet blir splittrad och den långa sträckan gör att det blir mycket ensamåkning. En konstig känsla att befinna sig på ett långlopp alldeles ensam ute i skogen. Jag hade dock turen att kunna åka tillsamamns med en annan tjej och bitvis och hjälpas åt lite med dragjobbet. När hon drog i från mig var jag själv. Ingen framför och ingen bakom. Jag behöver ha någon att jaga för att inte tappa fokus. När jag åker runt så där i ingenmansland är det lätt att jag slår av lite på takten och tappar fokus. Jag hamnade som sagt så som jag trodde. Jag är för långsam för att kunna hänga med de snabbaste och för snabb för att åka med de bakom. En annan nackdel är att herreliten kommer i kapp de mer långsamma damcyklisterna nära mål i ett skede som för herrarna är kritiska och för damerna lite jobbigt eftersom man helst inte vill ”ställa” till det eller vara i vägen för de som kommer i betydligt högre fart. Det är dock svårt att lösa den biten för en ännu tidigare start för damerna än den timme som var nu gör att det blir lång tid att vänta till prisutdelningen.

Jag upplevde att det mer var mer folk som var ute i spåret och hejade förra året. Nu var det tomt på publik och framför allt tomt på funktionärer när det verkligen behövdes. Flaggvakter saknades i bland på ställen där de hade behövts, som när banan gick över vanliga vägar. Jag som inte bor i området har ju ingen aning om vägen jag ska passera är trafikerad eller inte. Vanligtvis står det alltid funktionärer på sådana ställen. Nu vet jag inte  om det berodde på att det var start tidigare för oss damer som gjorde att det saknades folk på sådana här ställen eller om det såg likadant ut när herr- och motionsklasserna startade. Det var i vilket fall som helst ingen rolig känsla att inte veta om det gick att åka över eller inte. Hanna en annan cyklist berättade efter tävlingen att hon varit nära att bli påkörd av en bil just på ett sådant hrä ställe.
Banan var inte heller lika bra uppmärkt som jag upplevde den åren innan. Tjejen från CKuni åkte fel vid flera tillfällen. Jag själv var på väg flera gånger att ta fel stig och på sista loopen hade jag ingen aning om jag på rätt väg i början. Det blr väl lätt så när det inte finns en själ ute i skogen.

Men sammantaget var det en positiv upplevelse även om jag saknade den sociala biten som blir på långloppen när alla åker tillsammans. Det blev inte alls samma långloppskänsla. Nu var damfältet litet men kan det växa sig större är det ett bra sätt att göra tävlingarna lite mer intressanta och framförallt mer rättvisa. Det ska bil spännande att höra efter Lida Loop hur det fungerat med deras lösning att låta elitdamerna starta 20 minuter före och resten av damklasserna tillsammans med herrarna.

Har du kommit ända hit? Grattis och tack för att du har orkat läst. Jag tror jag skrivit den längsta racereporten denna gång.