Racereport Orsabajken

Ett av de lopp jag verkligen sett framemot denna sommar. Kort och jobbigt. I fjol drömde jag till med en andra plats bakom Kajsa Snihs. I år var jag inte riktigt i samma klass. Vi kör en racereport igen.

Hur jobbigt kan 25 km vara? En timmes körning. Det är hemskt jobbigt. Det gör ont och är snäppet värre än ett långlopp. Full spett från början till slut och ingen möjlighet att vila sig.

Nåväl vi hämtade ut nummerlappar i Orsa i torsdags och Cissi var nervös. Jag gjorde inte saken bättre än att vara snäppet nervigare än henne. Hasse lugnet själv. Vi laddade upp med lite godis på kvällen. Kattvättade cykel i duschen och nålade nummerlappar. Jag kände mig inte direkt i form. De två veckornas krasslighet fanns kvar i kroppen.

Upp med tuppen på morgonen för att möta upp Andreas och Mårten i Orsa. Eftersom starten går i Skattugnbyn och mål i Orsa blev logistiken lite bökig än förra året då Hasses pappa skjutsade oss. Men så finns det snälla människor som Andreas och Mårten som utan vidare packar in tre extra cyklister med tillhörande utrustning. Stort tack!

Vädret var ändå skapligt, nordlig vind och kallt. Myggfritt så att säga. Jag hade enorma fjärilar i magen som jag inte kunde lugna ned. Stort startfält, 48 st damer och runt 170 herrar på den långa sträckan. Att försvara en andra plats kändes svårt tänkte jag. Nytt för i år var masterstart strax före bron. Uppställning tidigast 10 minuter innan. När vi värmt upp och tänkte ställa upp oss var det redan fullt. Trängde in cykeln och väntade på start.

När fältet släpptes fritt fick jag en dålig start och hamnade bakom vingliga cyklister på rullgruset som inleder loppet och aldrig tycks ta slut.

Kunde sen köra på och åkte om många de första kilometerna. Passerade många damer och kände att det gick rätt skapligt. Åkte om tjejen som gick i mål som tvåa och sen kom första backen och jag tvärdog i benen. Kämpade mig upp och blev omåkt av de som jag nyss passerat. Det blir en spännande timme tänkte jag. Det här med kalasben, pangpangben och krutben är inget jag besatt.

Förstod att jag låg runt 3 plats när en tjej från Norbergs cykelklubb åkte om på rulle på en kille. Va fan tänkte jag inte sjabbla bort mig. I en nedförsbacke hade jag lite mer fart och hamnade först i deras led och sen låg hon slickad på mitt hjul. Jag tog mitt tempo och struntade helt i att bromsa utför och körde som en blådåre på stigavsnitten. Hörde henne bakom mig. Försökte att få henne att gå fram i bland genom att sänka tempot men hon var smart.

Jag har faktiskt inte åkt så fort på stig förut och hann tänka några gånger att det snart går åt skogen. Ni vet när skogen bara fladdrar förbi och stigen är det enda man ser och när koncentrera sig på. Läskig känsla samtidigt och jäkligt jobbigt när man vet att man är jagad, av någon som säkert är 10-12 år yngre eller nåt. Knäckande.

Mot slutet gick Norbergstjejen förbi och jag fick vila lite. Hon var bra på
stig och jag insåg att det skulle vara svårt att skaka av mig henne. Omöjligt. Jag kom förbi henne vid en järnvägsövergång när det rasslade till i hennes kedja. Såg min chans att sticka. Men icke då, så var hon där igen som ett plåster. I det läget tänker jag inte klart. I stället för att vara smart bombade jag på och tänkte att jag försöker trötta ut henne. Så som jag gjorde på Jämthjulingen. Det funkade inte då och det funkade inte nu. När vi hade någon kilometer kvar kom en kille upp och erbjöd mig hans rulle för att hjälpa mig i mål. Tack vem du än du var! Jag bet mig fast men han var lite för snabb för mina geleråttor till ben.

När vi kom upp på sista asfaltsvägen drog tjejen bakom förbi tillsammans med ett gång killar och jag hann inte riktigt reagera. Sista svängen upp på idrottsplatsen var dåligt märkt och jag hamnade fel och tappade ännu mer.

Skrek åt mig själv att köra skiten ur benen och lyckades knapa in lite innan hon spurtade ned mig. Jag blev sur och la av på farten och rullade in som fyra-igen. Surt just då.

Cissi kom efter, 11 minuter snabbare än i fjol och gjorde verkligen ett kanonjobb. Hasse åkte in på 58,09 och börjar verkligen hitta formen. Min egen är under all kritik. Jag låg på 90% av maxpuls under loppet och hade verkligen inget att ge i uppförsbackarna.

Nu hade jag varit sjuk innan och har inte tränat så som jag skulle vilja. Då går det inte att uträtta underverk. Men ändå, det känns som jag blir sämre och sämre för varje lopp. Den där känslan av att vara stark infinner sig inte. Kanske vänder det?

Men i vilket fall som helst är 4:e plats inte på något sätt dåligt och Orsabajken är ett fint lopp! Det växer också för varje år. Kul!

Jag fick med mig lite grejer att jobba på, bortsett från att träna lite mer. Att försöka åka lite mer taktiskt och bli bättre uppför. Det som tidigare varit min styrka är mitt fall i år.