Rule #9

If you are out riding in bad weather, it means you are a badass

Vädret svänger snabbt i fjällen oavsett årstid. På hösten blir det alltid lite extra kallt och blött när det är regn eller snö som faller oftast inte hinner torka upp. Får man dessutom hårda vindar och en temperatur som ligger runt nollan blir det kallt. Det krävs en hel vilja att ta sig ut cykla sådana gånger. Oftast backar jag ur. Vill inte bli blöt och kall. Vill inte heller halka runt på allt för mycket stenar. Ursäkterna är många.

Men i dag trotsade vi vädrets makter och la en rutt som inte innebar för mycket cykling på fjället utan mer i skyddad terräng. För även om man säger att det inte finns något dålig väder ska man vara förnuftig och ha respekt för fjällvädret. Och skulle jag få till någon vettig träning den här helgen var det bara att ge sig ut. För det ska inte vara bättre i morgon.

Vi tog bilen till Vemdalsskalet och cyklade mot Björnrike via anslutningsspåret. Det som vi cyklat en del förr om åren. Planen var att rulla ned genom Björnrike för att ta Nipstigen och sedan via stigar och väg komma ut vid Anorak och Väst Express. Sedan trampa asfalt upp till Skalet. En del fjällstig, en del stig och lite större andel väg än vanligtvis.

Vi hade en backup-plan om vi skulle bli för kalla och vädret för tjurigt. Att vända vid Björnrike Spårcentral och ta samma väg tillbaka.

När vi pausade för att pumpa i lite mer luft i Hasses bakdäck uppe vid Vindarnas Tempel, ett vindskydd på anslutningsspårets nästan högsta punkt bestämde vi oss för att ta en ursprungliga rutten. För även om det regnade från alla håll och kanter var det fint i det gråa och framförallt roligt att cykla. Slirigt och lite halt på stenarna, barnsligt roligt att hoppa över vattenpölar och tekniskt utmanade att låta bli frambroms och enbart köra med bakbromsen utför stenpartier. Det gjorde inte heller så mycket att det kippade i skorna av väta. Kall var jag redan om fötterna och i väskan låg ett par torra lobsterhandskar som jag skulle ta lite senare.

Nipstigen var lika fin som den brukar och är en av områdets allra finaste. En stig jag verkligen hoppas får vara kvar i tider där allt mer skog tas ned för förmån för tomter i området här. I dag tog vi den utför vilket jag bara gjort en gång innan. Den är dock likafin oavsett håll!

När vi kom ut ur den skyddande skogen hade vinden ökat och regnet bliit ännu kallare. Vi gjorde om våra planer och bestämde oss för att det skulle vara bättre att spara några höjdmeter och ta skoterleden mot skalet igen. Att vi skulel missa lite stig gjorde ingenting. Men vi visste inte rikigt hur skoterleden skulle se ut ju längre upp vi kom på fjället.

Ungefär häften av sträckan var fin och cykelbar. Resterande var steniga backar svåra att cykla och myr, myr och åter myr. Med den mängd regn som kommit de senaste dagarna var myrarna med all säkerhet ännu blötare än de brukar. Men vi kämpade oss uppåt i stark motvind och regn som slog mot ansiktet. Ljuvligt i fjällen skrek jag till Hasse för att överrösta vinden. Intalade mig själv att det skulle kännas så bra när jag väl kom hem. Att jag skulle få den där sköna nöjdheten över att trotsa elementen lite. Intalade mig själv att det också var bra för blodcirkulationen i fötterna att gå även om jag klafsade i myr. Tänkte också på hur mycket Elna gillar sånt här badassväder och att vi surrat om det i podden för längesedan. Om rule #9.

Väl hemma efter 2.5 timmes effektiv cykeltid och lite över tre timmar utomhus rensade jag vad vi hade i fikaväg och somnade under en filt i soffan. Vakande upp med kliande fötter, ni vet så som det kan kännas när man frusit ordentligt och sedan återfår värmen.

Även om det var väder idag var det trots allt fint. Inte den där färgsprakande fjället vi haft utan mer det där bruna som kommer nu när löven faller. Snart faller snön. Det är jag är jag säker på!