Rullskidpremiären den 28 mars

Det är lite galet faktiskt. Rullskidor i slutet av mars här i Jämtland. Men det är tidigt med det mesta i vårväg även i år.

Eftersom vi inte varit ned till stugan och heller ska ned över påsk har jag ställt undan mina skidor. Eller i allfall burit ut stavarna till förrådet, skidorna ligger kvar i bilen. Men värmestrumporna tvättade och batterierna lagda på ett ställe jag förhoppningsvis kommer i håg till hösten. För nu är skidsäsongen över på riktigt för min del och det är lite tråkigt. Jag hade gärna åkt lite till men spåren är borta och stigarna framtinade. Och helt ärligt vill jag inte snurra runt på Stadion. Känner mig klar med det.

Däremot blev jag inte klar med att inte åka något lopp- i år igen. Jag måste anmäla mig annars blir det inte av längre. Det var nära i förra veckan att jag spontananmälde mig till Nordenskiöldsloppet. Jag lyssande på en av mina favoritpoddar- Smala skidor när jag körde ett återhämtningspass på Rouvy, en app för virtuell cykling likt Zwift. Mats och Kay pratade om att de skulle åka, hur de förberett sig och vilken utmaning som väntade. Mats intervjuade en tjej som åkt fyra gånger och jag tittade upp på mitt diplom och mina startvästar där jag satt på trainern. (de fungerar som mental pepp när det känns tungt på cykeln inomhus) Vad jag vill åka igen, uppleva alla toppar och dalar som kroppen och psyket går igenom, uppleva banan, vyerna, människorna runt omkring och den där hiskeligt härliga trötthetskänslan i mål.

Nu var det tur både för min plånbok och för Hasse som behövt ta ställning till om att han vill supporta att det inte gick att anmäla sig så sent till loppet. Det skulle ju bara gå ett par dagar senare och är dyrt. Väldigt dyrt. Men det visade ändå att jag fortfarande har den där glöden till långa lopp kvar. Jag ska väl inte prompt säga att jag kommer att åka något lopp men planerar att välja ut ett och anmäla mig i förväg, för jag är lite för snål att hoppa av om jag pungat ut pengar.

Och vad är då inte bättre att starta försäsongsträningen mot vintern 26/27 redan den 28 mars med rullskidor?

Precis det gjorde jag. Satt hemma och tittade på det sista långloppet på skidor, Summit2Senja och blev så stakstugen. Scrollade Strava och såg att Sofies Ola åkt rullskidor. Redan tänkte jag. Tänkte att jag kanske skulle ta bilen ut till gamla byggelit i Brunflo och staka mot Rossbol. Men hade cykel och gym i tanken.

Jag messade Sofie, hon som sällan bangar ut när det kommer till träning. Frågade om hon ville åka rullskudor på måndagen. Hon kunde inte men kunde samma eftermiddag. Jag tvekade men efter en stund bestämde jag mig. Cykel hinner jag med och veckans väder såg inte särskilt trevligt ut.

Så vi möttes upp och jag gick nästan från skidspår till rullskidor och gjorde en rekordtidig premiär. Med ullstrumpor i skejtpjäxorna, tjocka tights, långtröja och vindväst. Det var ju trots allt mars. Vi stakade i lätt motvind, pratade i kapp sedan sist. Planerade fler turer under sommaren och njöt av fina omgivningar. För fint är det efter den där vägen med alla sina byar och fält.

Vi vände efter 7 km och klockan stannade på 14 km när vi nådde bilen. Det går att åka 2 mil sammanlagt om man vänder där asfalten tar slut. Det har jag gjort många gånger men på cykel och på tempotävling. Men det var förr det. Nöjda och glada åkte vi hem åt varsitt håll och jag avslutade premiärsöndagen med gym med dottern.

Rullskidpremiären gjorde mig glad. Dels för att få staka igen och att det kändes som inte jag annat än att åka rullskidor. Stabilt och tryggt och med en fin teknik. Allt det där jag inte hade i somras. Spände mig inte lika mycket utför och kunde parera lite sprickor i asfalten utan att hjärtat fastnat i halsgropen. Vinterns stakning och min numera regelbundenhet i gymmet har gett resultat. Nu ska jag öva på att åka utför, det allra läskigaste med rullskidor. Jag är ödmjuk inför, jag som vanligtvis inte alls tvekar på snö.