För tio år sedan – bloggen sjöd av cykelpepp

Jag fick en ide på ett inlägg, ett tema som jag skrivit om förut. Backa några år i arkivet och se vad som hände då och vad som händer nu. Tänkte lägga till om vad jag tror händer om to år. Och jag blev lite sentimental. Över hur mycket jag saknar de gamla Happyturerna (som avtog och dog ut någon gång under pandemin och inte kom i gång riktigt ännu), över Nordenskiöldssloppet och framförallt över hur mycket cykelpepp jag bjöd på. Var tog det vägen? Inte själva peppen för den finns tro mig men den där spontana viljan att dela med mig, oavsett om någon läser eller inte.

Nu sipprar den ut via Instagram för att det är så enkelt. Några rader, en bild eller en story och har jag tur så har jag algoritmerna på min sida och någon ser det. Men jag gillar inte det där snabba flyktiga utan gillar min plats här där det som skrivs får ligga kvar och får ha sin plats. (På tal om det och hur stor plats bloggen har är så ska du kika in hos Sara och läsa henne inlägg om just det)

Jag har ju massor jag vill skriva om men får inte ur fingrarna och tänker att det inte är så intressant. Men så får jag en kommentar som den på mitt inlägg om rullskidor häromdagen och som går direkt in i hjärtat när Isabel skriver att hon inspirerats att åka ett skidlopp efter att ha läst en racereport och avslutar med att jag ska fortsätta skriva.

Så jag backar i dag, till april 2016 och till det där ovan. Om Happymorningride när det samlades en stort gäng cyklister och jag var rädd att åka utför. Tänkte ta rygg på Jimmy resten av sommaren, han som kunde åka utför. Det har jag gjort åren efter och det har utvecklat mig. Jag bjöd på lite självskryt över en QOM. Jag skrev också om vårcyklingens 5 bästa. Alla de där fem punkterna håller jag med om så här 10 år senare. Jag lägger också till den där nästan barnsliga glädjen att få åka någon minut utför på berget efter betydligt fler minuters klättrande. Nu känns det både värt och rimligt att trampa så mycket för så lite. Frågar du mig när liften har börjat rulla håller jag inte med!

Jag hade också hittat till gymmet igen och körde mina styrkecirklar som också var ett vanligt inslag bland inläggen. Tog afterwork på Frösön med mina gamla 29 tums hardtail. Tydligen tejpade jag likt i dag mina skoöverdrag med silvertejp. På den fronten har inte skoöverdragen blivit särskilt mycket bättre, de går fortfarande sönder.

2016 i slutet av april bjöd också på fincykling efter fina vägar i Spanien. Det var andra året för Cissi om jag minns rätt. Vi hade under några år åkt ned i början av våren för att samla lite mil, lägga grunden för en festlig cykelbränna och få lite semester. 2017 var sista året vi åkte. Det här året, 2016 förvirrade vi oss på den spanska kusten och körde grusväg på våra landsvägscyklar. Cissi var inte så glad och just från turen men gillade de andra! Det är minnen jag bär med livet ut, att få dela det med sin dotter, det är inte illa! Nu 10 år senare cyklar hon inte lika mycket men hennes cyklar står här hemma hos mig och Hasse och väntar på henne.

2016 skrev jag också ett alldeles underbart inlägg – Ett par ord till dig som börjat cykla. Ett inlägg som håller än i dag och det är så fint att det finns två inlägg länkande i mitt på samma tema. Till Elna Dahlstrand och Sara Rönne. Om deras tankar på samma tema. Så till dig som är i tankarna att börja cykla – läs!

I dag då? 10 år senare? Det är sig likt ändå även om bloggen som sagt inte har lika många cykelinlägg per månad. Jag har skiftat från mtb och långlopp till enduro och dowhnhill. Blivit 10 år äldre och kan fortfarande utvecklas. Det är häftigt även om jag inte alls kan mäta mig med de som är väldigt mycket yngre än mig.

Jag har precis kört ett zwiftrace med mitt virtuella men högst riktiga lag Eir. Vi är ett gäng starka tjejer som kör Zwift Racing Leauge under vintern. I kväll var det lagtempo och jag var lika pepp som nervös. Jag har låtit mig själv vara impulsiv och spontant och gjort ett Happyrideevent till helgen. Frösön med kaffe och gamla godingar till stigar. Jag blev så pepp av att läsa min egen blogg. I veckan ska jag kolla om Böle är cykelbart. Det gör att det pirrar i kroppen av förväntan.

Om tio år då? Troligtvis cyklar jag fortfarande. Kanske utför, kanske gravel eller något annat. Bloggar jag? Det återstår att se!