Så här känns det att vara stark

Så tänker Hasse när det gör som ondast på cykeln. Känslan att vara stark. Det är ju ett bra sätt att se på saken. Jag tänkte lite mer att fan jag ska inte tävla något. För jag vill inte ha så här ont. Kanske inte lika bra självpepp.

Jag hade sparat det bästa (eller egentligen det värsta) till sist denna helg. En formkoll i Skaletbacken eller ”Vemdalen 1 H climb” som den heter på Strava. En 4 km lång syrafest med lite cykla-utomlands-i-berg-känsla om man har lite god fantasi. Mest för att vägen går mellan två fjäll som en ravin. Nåväl den är riktigt jobbig. Inte tokigt brant hela vägen utan på det sättet att det går att hålla relativt hög kadens och då går det lite fortare och blir så mycket jobbigare för hjärtat.

I somras saknade jag all form av självinsikt och satte ett mål på att fixa backen på 12 minuter. Jag hade då klarat den på 14,48 minuter.
Idag ville jag se om jag kunde putsa någon sekund. Min kropp och framförallt ben har varit riktigt trötta. Fullt förståeligt eftersom helgen bestått i backar. Det enda vi har här innan snön försvinner.

Det kommer att krävas rätt mycket att klara det på 12 minuter insåg jag nu. Idag kom jag upp på 14.20 med så stumma ben att de inte ville vara med sedan.
28 sekunder är ändå en förbättring men långt från 12 minuter blankt. Dags att revidera målet tro?

Vargenbacken skulle sedan avklaras och det var där jag inte ville tävla nåt mer i år. Jag var nästan gråtfärdig på toppen. Helt.slut.

När Hasse skulle prova sprätta lite upp mot Sångbäcken kastade jag in handduken och åkte hem i stället och gjorde potatisgratäng.

Fast om det är så här det känns att vara stark är jag som Bamse nu. Typ. Eller bara väldigt trött. Summerar i alla fall en bra cykelhelg även om det gjort ont.

Full fart mot måndag, en vecka kvar till Spanien.