Så står man där i en cykelverkstad i Verbier

I bland tar livet med sig en på saker man aldrig trodde man skulle få uppleva. Som att sent en vardagskväll hänga i en cykelverkstad i Verbier innan pizza och cola på ett lokalt svindyrt hak. Höra hur folk hamnat just där och att de brinner lika mycket för cyklingen som en själv. Känna sig lite gammal som aldrig säsongade utan direkt klev i en vanligt svenssonliv och samtidigt glad att man aldrig fastnade i ett säsongsjobbarliv. Tillåta sig att tänka att det ändå vore häftigt att lämna sitt svenssonliv för ett par månaders cykelliv någon helt annan stans. Fler dagar än de jag upplevde i där i september i fjol.

Det var en dörr som öppnats tack vare blogg och sociala medier för ett par år sedan och en kontakt om frilansskrivande som rann ut i sanden. När ett erbjudande om en resa till Schweiz för att lyfta Dents du Midi-regionens cykling för oss svenskar. En resa ordnad av Happyride.se.

När de tre dagarna var över hade vi bestämt oss för att kvar ett par dagar till. Åka till Verbier för att cykla bikepark och koppla av och landa efter intensiva dagar. Jag visste inte mycket om Verbier, inte mer än att det är en skidort för de med mycket pengar. Vi hade hittat ett relativt billigt boende via air´bnb och själva liftkortet kostade trots allt inte så mycket. Vi hade studerat bikeparkkartan och Jacob fått tips om enduroleder som man inte skulle missa om man var på besök. Han hade träffat en svensk kille på den cykelverkstad vi senare skulle stå i.

Det var september och de sista veckorna av öppen bikepark. En lift gick och vi kunde ta en handfull leder. Leder som räckte gott och väl för mig och min höjdrädsla. Efter ett par dagar i Champerys branta velodromer hade jag fått känna på hur det är att cykla i aplerna. Något helt annat än bergets leder där hemma.

Den där första dagen i Verbier monterade vi cyklar på uteplatsen vid lägenheten vi hyrt. I fonden hade vi snöpudrade alptoppar och det kändes lite overkligt. Vi skulle snart droppa in i en av Europas finaste bikeparks. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle sitta i en gondol upp i alperna hade jag skrattat. Nej nej. Jag kör ju stig. Eller huvudtaget suttit i en gondol, den där höjdrädslan ja.

Verbier bjöd på sådan otroligt fin cykling. Leder som bjöd både på flyt och enormt mycket stök och tekniskt körning. Röda leder som hemma nästan klassas som svarta och oändligt långa och flowiga maskinbygda blåa leder. Så där som jag föreställt mig att bikeparks i Europa är.

Verbier bjöd också på livets första känning av höjden i kroppen. Det där som det pratas om när längdskidåkare och skidskyttar tävlar på hög höjd. Vi var på över 2000 meters höjd och skulle ta oss ännu lite högre upp för ett enduroåk på flera kilometer. Trots att tempot var lugnt och stigningen inte så brant så kändes lungorna små och hjärtat slog snabbt. En läskig och samtidigt häftig känsla.

Lika häftig som läskig var det att sedan rulla ut för den där röda enduroleden som skulle sluta nere i La Chable, liften upp till Verbier. Vi hade delat på oss. Filippa och Jacob tog en svart mer exponerad led och vi nöjde oss med rött. Jag tjoade av glädje över att få se murmeldjur, övade endos på den smala branta stigen och kände frihet i bröstet. Vi passerade små byar, några enstaka hus och gick från högalpin terräng till skog och ängar och slutligen asfalt nere i en by. Över en timmes cykelnjut i en enda led.

Kanske var det just den där leden och frihetskänslan som jag minns allra mest från Verbier tillsammans med att stå i en cykelverkstad och småprata. Eller var det alla skratt som flög de här dagarna och att få vara på en sån fin plats med så fina vänner. Det var kanske helt enkelt kombinationen.

Och den där förväntansfulla känslan har jag nu. För vi är på väg dit igen. Till Schweiz, till Verbier och till enduroleden. En av många som jag tror vi kommer att uppleva under de kommande två veckorna. Tänk vad livet för med sig!