Knäfunderingar, huksittande och ett par krutben

Sadelhöjd och knäfunderingar

Jag har ett ganska stort bekymmer och det är mina knän. De mår inte så bra. Jag har försökt att springa två pass i veckan och det är på gränsen vad jag klarar just nu. Min ambition var såklart större inför de två fjällmaror jag är anmäld till och det behövs mer än just två pass i veckan för att klara av dem utan att bli allt för ledbruten efteråt. Jag har fått sprida ut de här två passen för att inte få för ont.  I stället har jag cyklat desto mer. Det har fungerat bra bortsett från att jag i bland har blivit lite öm och ”skör” i knäna efteråt.

Jag har funderat, analyserat och försökt komma fram till varför båda knäna gör ont och framförallt varför det högra smärtar mer. Det knä som aldrig tidigare gjort ont. I fredags på morgoncykligen väckte Ingrid tanken att jag faktiskt sitter lite för högt. Hon hade upptäckt att texten på rumpan på mina cykelbyxor gungade lite för mycket från sida till sida. Hon är en rutinerat mtb-o-cyklist och berättade att hon under 10 år suttit fel på cykeln och rehabbar just nu. Hon sa även att det kunde bero på att jag var för svag i bålen men där vill jag säga nej för just bålstyrka är det jag har gott om.

Ju mer jag har tänkt på det här desto mer rätt kanske Ingrid har. Jag har under vintern lånat ut min cykel till min dotter och därför justerat sadelhöjd ett par gånger. Så där på ett hum som man kan göra. Under våren och försommaren har jag inte kört längre pass där jag suttit mycket, som långlopp. Jag har mestadels stått upp vilket jag förvisso gör annars också. Men jag har cyklat mer än jag gjort tidigare och mer backar, mer pass med mycket hög intensitet och tryck i pedalerna. Då kan någon millimeter göra mycket skada under det långa loppet. Efter söndagens löparunda där jag fick så ont att det varit svårt att gå i trappor bestämde jag mig för att sänka sadeln och se om det ger någon effekt. Det känns lite som att gripa efter halmstrån just nu men jag vill så gärna kunna springa. Fortsättning följer på det här temat.

Krutben

Nog för att knäna bråkar men i övrigt har jag riktigt starka ben just nu. Tanken har varit att jag skulle köra Mörksuggejakten till helgen. Ett lopp med nummerlapp och en chans att se hur jag ligger till just nu när jag känner att jag faktiskt är i ganska god form. Men att efteranmäla oss skulle bli lite för dyrt för 75 km långlopp så vi hoppar över det. I stället ska vi eventuellt åka ned till Sveg och köra Härjedalstrampen till veckan.

I kväll ville jag få till ett rejält fartpass med hög puls för att kicka i gång kroppen inför Härjedalstrampen. För några veckor sedan tänkte jag ju köra ÖSK-banan så snabbt som jag kunde men det tog stopp vid en avstängd bro. Nu i kväll var broarbetet klart så pass att avspärrningarna hade tagits bort.

Jag pressade mig till det yttersta runt mtb-banan och trots hästmöte och stilllastående, en felåkning och en bakbroms som inte fungerade putsade jag min tid runt slingan med 10 minuter och 40 sekunder. Det är inte illa pinkat av en trähäst och en stilig QOM. Klämde in mig på en fjärde plats bland alla snabba herrar. Medelpulsen runt slingan hamnade på 163 vilket kändes i lungor och ben. Pressade mig en sista gång efter en fin stig på hemvägen innan jag lugnt rullade av sista biten hem. Nöjd och mör.

Så det här med huksittande…

En av punkterna i bloggar om hälsas Julikalender. Bilden säger väl allt om min smidighet. Jag inser att jag nog behöver stretcha lite mer, eller försöka mjuka upp höfter och vader. Min dotter skrattade så hon grät över mina Kalle Anka-fötter som hon kallade dem tills hon själv provade. Sådan mor och sådan dotter. Huksittande kommer hädanefter att läggas in regelbundet i mitt liv. För så här får det liksom inte se ut. Det går inte att skylla på att jag cyklat mig trött och mör innan.

Handen på hjärtat, hur står det till med ditt huksittande?