Säsongens sista i Järvsö?

Det kan ha varit det. Den sista turen till Järvsö och det sista liftburna denna säsong. Liften på berget har visserligen öppet under oktoberlördagarna som kommer men bara om vädret tillåter. Om det var så, så var det ett väldigt fint avslut på 2025-års utförscykling.

För äntligen fick jag visa Cissi Järvsö och äntligen cykla med henne igen. Det har gått alldeles för lång tid sedan sist av olika orsaker. Ännu längre sedan vi körde utför tillsammans. Dessutom fick vi chansen att visa hennes Alex tjusningen med downhill. Vi hade fått låna stuga av Hasses vän Elin. En stuga som ligger några hundra meter från backen. Så sent i fredags åkte vi ned till Järvsö för att tillbringa två dagar med liftburet.

Sist Hasse och jag var där var det högsommar och varmt. Nu tidig höst och kallgrader på morgonen och värme mitt på dagen. Det kanske också är som allra vackrast nu. När dimman ligger som ett lock i byn och lättar ju längre upp mot toppen man kommer. Trots fuktig dimma är ändå lederna torra. Väldigt bra förhållanden med andra ord och inte särskilt mycket folk så här sent på säsongen.

Cissi och Alex hyrde cyklar och vi började lördagen med ett åk i Monica. Den allra enklaste leden för att Alex skulle få känna på hur det är att cykla på det här viset och Cissi bli varm i kläderna. Vi övergick sedan till blåa Barbro, Manolito, Malin och Splorr. Det var inga problem för någon av dom och Cissi kom snabbt in i det. Efter lunch avancerade Alex till röda Tuff brud och Till mina Vänner innan han åkte efter Hasse ned i svarta Itzy Bitzy. Tala om spikrak utvecklingskurva.

Jag själv hade en sämre dag. Ramlade och böjde mitt bromshandtag och tappade självförtroendet. Kroppen var trött efter en veckans förkylning och det märktes tydligt på min åkning. Jag avstod svårare leder och försökte hitta flytet. Det gick så där.

På söndagen var det lite dimmigare och solen orkade inte fram förens på eftermiddagen. Men fortfarande fina förhållanden. Det var inte särkilt långa köer och vi kunde åka på bra. Vi tog några gemensamma åk efter lunch innan Cissi och Alex bröt upp. Trötta och nöjda valde de att avsluta i tid. Klokt. Något jag själv kanske borde göra.

Jag hade som mål att ta den svarta leden Kristin under helgen. En led som jag sällan hittar flyt i. Sist, efter två veckor i Alperna kändes bra och jag hade en förhoppning om att den känslan skulle vara kvar. Jag ville också köra hoppleden Twist Twist och köra en Izy med fart. Det sistnämnda gjorde jag bra men det andra åket kändes mer som jag var en pingisboll bland stenar. När jag sedan vid gott mod åkte in på Kristin gjorde jag mitt allra sämsta åk någonsin och hade tur att jag inte bröt något. Ramlade ned för ett dropp och gjorde en kullerbytta i ett av de stökigaste partierna. Omskakad rullade jag ut från leden och tog en snällare väg ned. Smärtsamt påmind om att downhill kräver styrka och fokus och att sjukdom sätter sina spår.

Trots detta var det som sagt ett fint avslut på en väldigt lång säsong. Redan sista mars gjorde jag de första åken på berget och nu i september är jag faktiskt mätt på utförscykling. Nu längtar jag lite krispig stigcykling innan snön kommer och jag får ta fram skidorna igen.