Semesterträningen – eller varför inte staka lång backe

Jag är inne på min tredje semestervecka. Medan södra Sverige har varmt sommarväder har det mest blåst, regnat och varit i alla fall tvåsiffrigt här. Bäst väder har det varit till fjälls de svängar jag varit i stugan. Det är lätt att bli lite nedslagen när de tänkta turerna på berget och i Åre Bikerpark regnar bort. Likaså över att de där tänkta tidiga morgonturerna med kamera när det är som vackrast bara varit regniga eller gråa mornar. Eller att jag numer är så kvällstrött att jag inte varit ute de där sena sommarkvällarna som jag drömmer. om på vintern.

Men det går ju inte heller att deppa ihop och bara bli sittande inne. Det är trots allt bara juni och jag kommer hinna åka på berget, vara i Åre och får väl fota solnedgång i sensommar när den kommer i vanligt tid. Jag har ändå hunnit med mycket och varit mer i stugan än på väldigt länge.

Så i dag tog jag tillvara på en grå men lite varmare dag. Jag sträckkollade cykelgrejer på Youtube medan frukosten landade i magen. Jag skulle ta en landsvägstur. Först planerade jag en långtur men kom sen på den lite knäppa iden att åka rullskidor från Klövsjö till Storhogna- bara för att få staka Torrvallenbacken.

När jag precis skulle ge mig i väg i förmiddags och blandat sportdryck öppnade sig himlen. Jag återgick till Youtube och inväntade uppehåll. Skulle inte ge upp. Det fick regna sen bara jag inte behövde starta i det. Men det blev uppehåll efter en halvtimme och jag rullade över Kännåsen och Ås. Med lätt spinn för trötta intervallben efter ett rejält backpass i går. Fick lufta lungorna när jag mötte två damer som skulle filma något väldigt intressant tvärs över vägen vid Odenhallen. Trots att de såg att jag kom ska du inte tro att de flyttade på sig. Nej nej content först liksom. Jag tror hela området runt Odenhallen hörde mig svärskrika både av ilska och rädsla. Det var nära inte många millimeter från en krasch. Bortsett från damerna och kameran så blev det ett fint pass.

Vid Stenugnsbageriet i klövsjö tidigare i väll bytte jag om till rullskidkläder och peppade mig själv med att det är kul att staka backe. Jag hade fått tips om att inte använda handskar, det ska härda händerna. Har lite bekymmer att hitta handskar som funkar på sommaren och inte ger mig blåsor på händerna. Så vid gott mod stakade jag i väg och hade ungefär 4 km till Torrvallenbacken. Lagom uppvärmning. Det rullade på fint men jag kände en liten svidade känsla i pekfingret. Strax innan backen såg jag att jag skavt upp skinnet. Bara att bita i hop.

Där backen startar, strax innan fäbodkrogen övergår asfalten från att vara okej slät till miserabel. Svart oljegrus där kanterna är så knottriga att det känns från tårna upp till tänderna och rullmotståndet inte är lätt. Det står nästan still. Så illa hade jag inte tänkt på att dte varit när jag cyklat upp men med små rullskidhjul är känslan helt annan. I kanterna en smal slät sträng som jag kunde staka bitvis och bara lyfta ena skidan för grus.

Efter halva backen började det göra ont i insidan av handen, där jag brukar få blåsor och det här med inga handskar fungerade inte på mig. Men det går liksom inte att ge sig så jag stakade på. Fokuserade på att inte stressa av att det gick så långsamt och försöka tänka teknik. Upp med höften, hög frekvens och tänka vad roligt det är. Efter 4,4 km planar Torvallenbacken ut och jag hade sett framemot mot att kunna få upp lite fart igen. Men här mötte motvinden mig och höll mig sällskap de återstående kilometerna till stugan. Jag funderade mer än gång på varför jag kommer på såna här saker och varför jag envist ska genomföra dem.

Men kanske för att det efteråt känns bra att ha klarat något lite mer utmanande? I dag ren stakning uppför i nästan 33 minuter. Gör jag om det? Tveksamt med tanke på att asfalten var så trög men en annan backe med bättre asfalt. Troligen, jag är ju lite knäpp i bland.