Sista fjällöpningen för i år?

Det är tiden mellan höst och vinter nu. Höstvinter som jag snappade upp någonstans häromdagen. Det är en ganska jobbig mellantid tycker jag. Det är inte skidsäsong ännu, det är mörkt om kvällarna och dagsljustimmarna blir allt färre. Det är oftast ganska blött i skogen där sol och värme når åt men emellanåt väldigt halt i skuggpartierna. Jag längtar längdskidor och är inte riktigt beredd att förlägga det mesta av min cykeltid inomhus i Zwift.

Men det är inte bara en period som är jobbig utan sena oktober och tidiga november kan bjuda på riktigt fina träningsförhållanden utomhus. Även till fjälls innan snön kommer. Under åren har november varit en månad som antigen bjudit på riktigt fin längdskidåkning eller lika fina löpturer på fjället. Som 2015 när jag tassade ett mycket tunt snötäcke och konstaterade att jag året innan åkt längd på Katrina.

I år väntar vintern på sig litegrann i Storhogna medan det västerut ligger lite snö på topparna. I Vålådalen har konstsnöslingan öppnat. Men än vill jag få ut det sista av den här hösten och i stället för att ta med cykeln till stugan fick löparskorna följa med. Jag ville springa av en av mina favoriter, den turen som går från Storhogna till Skalet.

Jag bestämde mig för att ta en liten avstickare över det fina passet som går längs med Persbacken vi Skalet. Ett pass jag sprungit i många gånger förr. Det skulle bli några höjdmeter till men väl värt jobbet upp.

Från Storhogna hade jag sällskap med Hasse en liten stund innan han vek av på hotellslingan och jag fortsatte mot Samevistet. Jag hälsade på ett lämmeltåg av höstlovsfirande vandrare innan jag vek ned mot Fallmoran. Det hade hunnit bli tidig eftermiddag innan vi kommit ut och de jag mötte var på väg hem efter en dag på fjället och det tunnades ut på folk ju längre mot Ripfjället jag kom.

Den allra sista människan jag mötte var en löpare på väg ned mot Storhogna medan jag tog mig upp mot Ripfjället. Sedan var jag alldeles ensam och fjället låg tyst. Inte ett fågelljud bara några renar som frustade en bit bort. Det var otroligt fint med en sol som började gå ned bakom topparna och frosten i skuggpartierna.

Jag tog mig över myren vid Jaktstugan och upp i passet. Sprang över frosthala stenar och förbi frusna vattenpölar. Framför mig låg Vemdalsskalet i disigt solljus och jag tänkte att jag ofta glömmer bort vilken ynnest det här att få ha det här så nära. Något jag kan åka till när jag känner för det.

En mil senare och många höjdmeter senare mötte jag upp Hasse vid Ica och vi åkte tillbaka till stugan. Troligen var det den allra sista löpningen till fjälls för det här året. Nästa gång jag åker ned ligger det nog snö och jag är beredd på säsongskifte!