Skidbrott, långpromenad och fint stakpass
Det blev en snörplig helg. Vi hade fina skidplaner och jag har längtat efter skidspåren här i Storhogna. Längtat efter att få åka vinterns första tur på Högfjällspåret och ta en fika på Emma-Brittas. Längtan var lite extra stor när fredagens väder gjorde att vi mest hängde inomhus. Men det blir inte alltid som man tänkt sig när man gör upp sina planer.
Vi hade noga kollat vädret och bestämde oss för att åka ett längre pass mot Vemdalsskalet från Storhogna på lördagen för att komma undan vindarna. Jag ville ge mig själv en utmaning i att enbart staka den rundan något jag aldrig gjort förut. Jag stoppade med lite energi i midjeväskan och fyllde den med vätska. Vi åkte upp på Katrinatoppen och klev ut i alldeles nydragna skidspår. De klassiska spåren var lite fastare än skejtbädden som Hasse skulle ta. Vi gick ut lugnt och jag sa till Hasse att jag hade stor respekt för klättringen tillbaka från Vemdalsskalet till Storhogna. Vi åkte 3 km innan skidturen för min del var över. I den sista svängen innan spårkorset där alla sträckor går samman kommer jag ut lite för långt ut och fastnar sedan i det klassiska spåret och ramlar. Det gick inte särskilt fort och jag landar mjukt i snön men ser när jag reser mig upp att min skida gått av uppe i toppen. Snopen petar jag lite på den och Hasse kommer i kapp och säger att han hörde när den small av. Jag själv missade det helt. Jag inser att jag inte kan fortsätta skidturen och åker försiktigt ned till husvagnsparkeringen och väntar in Hasse. Det är andra gången jag bryter en skida och förra gången small min klassiska skida av. Den gick att laga och jag hoppas att det blir lika bra med den här. Jag vill inte köpa ett par nya, det var inga billiga skidor och det paret jag har går så fint.
Jag kunde inte mer än skaka på huvudet åt det hela. Såklart blev jag lite sur men det hjälper sällan. Lite festligt var ändå att jag tänkte ta med mig mina klassiska skidor men kände att det inte behövdes eftersom jag stakar på skejtskidorna. Jag lämnade även löparskorna hemma.
När träningen inte blev av och vi båda var lite rastlösa tog vi en rejäl långpromenad runt Sångbäckens stugområde. Vinden hade lagt sig och solen värmde i ryggen och spred ett sånt fint ljus över fjäll- och trädtopparna. Det gav en liten försmak av våren och den fina tiden som väntar nu med kalla nätter och varma dagar. Kanske den allra finast tiden till fjälls och eftersom påsken infaller lite tidigare än i fjol kan det bli ganska lugnt på folk här i mitten och slutet av april.
När solen gått ned och började skymma lagade vi mat och hängde i soffa resten av kvällen.
I morse vaknade jag lite tröttare än vanligt och bestämde mig för att inte hyra några skidor som tanken var först. Vädret såg inte ut att bli så bra som vi trodde så högfjällspåret fick vänta. I stället åkte jag upp på Katrinatoppen ensam och stakade en timme på Hasses skejtskidor. Det blåste rejält men jag fick en fin tur där jag trots morgonens trötthet kände mig stark. Förra gången jag stakade hela Storhognaspåret var målet att ta mig runt. I dag blev det som vilket träningspass som helst. En steg framåt i min stakning helt enkelt.
När en timme gått mötte jag upp Hasse utanför Emmas-Britta, han hade tagit en promenad upp till toppen och skulle åka sitt pass skidor efter fikat. Sedan hämtade jag upp honom nere vid husvagnsparkeringen. Bra logistik med andra ord.
Nu är helgen slut och ny vecka väntar. Jag ska försöka få till lite skidor i veckan, har ju trots allt ett par skejtskidor hemma som jag ändå tänkt att åka på nu när spåren blir lite sämre av tö. Jag vill också komma ut på cykel och kanske till och med klämma av något intervallpass på Frösön. Vi får se!
