Skidhelgen

Vinterns skidväder varierar mycket, framförallt till fjälls. Decembers och januaris korta kalla dagar har blivit lite längre nu i nästan mitten av februari. Nu kan kan det gå från en försmak av vårvinterns värmande sol och blåa himmel till iskalla vindar, snöfall och ingen sikt. Kylan är också kvar, likaså den kalla kärva snön.

Den här helgen har varit en skolexempel på detta. I fredags sken solen från en klarblå himmel och på höjd var det runt 10 minusgrader. Rapporter från dalgångar på betydligt fler minusgrader fyllde mina sociala medier. Vi åkte upp till Storhogna för att göra säsongspremiär på Högfjällsrundan. Flaggorna skvallrade om en liten bitig vind men den skulle hamna i ryggen på vägen tillbaka.

Varken jag eller Hasse hade särskilt mycket ork att ta ur kroppen och tog oss sakta upp för första backen. I lika maklig fart skejtade vi med solen i ansiktet mot Samevistet. Det drog lite men det var härligt att äntligen så skejta på fjället igen. Där uppe på Slättfjället är utsikten milsvid och spåret slingrar sig så fint längs med fjällkanterna.

Vi gjorde en liten avstickare ned mot Röjån och vinterleden mot Jaktstugan som dragits om lite. Vi vände tillbaka när den pistade delen tog slut och kämpade oss upp för fjället med trötta kroppar. Tog sedan Högfjällsrundan tillbaka till bilen. Det blev en fin runda med en liten försmak av vårvinter.

I går kom det in lite snö och la sig som sandpapper i skidspåret. Vi tog en runda på Storhogna och gav upp efter en timme. Det var den kärvaste skejtbädd jag åkt på mycket länge. Det fanns inget glid trots nyvallade skidor och vi fick verkligen kämpa för varje meter. Jag var tvungen att fråga en tjej som skejtade förbi om hon tyckte det var kärvt. Det var det så hon. Jag trodde nästan att det ar fel på mina skidor. Vi tog en fika med John efteråt. Jag hade tänkt ett längre pass men det hade bara tärt på muskler och psyke.

I natt och i morse har det snöat. Lätt fluffig snö som effektivt sopat bort spåren efter Högfjällsrundan. Jag insåg snabbt att det inte var någon mening att åka skidleden upp och jag tog i stället vesselleden mot Samevistet. Det blåste och var kontrastlöst och grått. Så där att det kan vara svårt att veta om man i leden eller inte.

Jag tog mig ned mot Samevistet och valde sedan skoterleden tillbaka mot Storhogna. Det gick inte fort men det var skönt att vara själv ute på fjället. Bara passeras av någon skoter då och då. Mot Skalet var himlen lite blåare och det såg nästan ut att spricka upp.

Jag avslutade rundan med att ta mig bort till Högfjällsrundans första kilometer och tog den baklänges tillbaka. Det var tur att det fanns spår under snön annars hade jag inte hittat. En timme kändes tillräckligt och jag åkte hem. En fin helg igen med varierande vänder och skidåkning.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är ganska trött på kärvt och långsamt före nu. Lite surf och fart under skidorna skulle kännas skönt nu, ge mig lite självförtroende och göra skidåkningen lite roligare. Det får räcka med kärv snö nu.

5

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: