Happymorningride #28- det är så det känns att vara sliten

Vet ni? I dag var jag allt annat än pepp. Inte det minsta energifylld av att få cykla eller ens sugen på att åka i väg i morse. Inte som i onsdags då jag var så hög på stigcykling att jag inte kunde somna på kvällen efter turen vi gjorde. Att cykelformen är kass är inte det minsta konstigt egentligen. Det vore faktiskt konstigt om den var det. Jag har en hög lägsta nivå vad gäller farten och jag är uthållig men inte mer än så just nu. Det där lilla extra som att kunna sprätta till och göra en rusch och inte tappa mina happykompisar eller trycka på lite extra uppför som faktiskt finns där om höstarna är borta. Jag har inte tränat det under vintern. Jag har visserligen kört en del intervaller på skidor men det är inte samma sak. Nu har också träningen den sista tiden handlat om just uthållighet. Jag är inte särskilt oroad över min kroppsliga form. Den kommer inte på långa vägar vara lika fin som förra våren men jag kan ju cykla liksom och sprättet kommer säkert tillbaka när dubben åker av och jag har fått jaga de andra lite grann.

Annat är det med formen i huvudet. När peppen och lusten inte är lika stor. När det är så lätt att känna efter och dra sig för att ta sig i väg. Jag tackade nej till morgonens event, var skitless och hade helst velat dra täcket över huvudet. När klockan ringde i morse var jag tvärsäker på att jag var riktigt sjuk. Ungefär tills jag klev ur sängen och inte låg och tryckte halsen mot kudden. (Lätt att känna sig svullen då) Jag följde med ändå. Valde den snabba gruppen strax före vi skulle dela på oss. Kände i första uppförsbacken att jag var ordentligt sliten. Pulsen så hög att jag borde ha flämtat efter luft mer än jag gjorde. Jag kunde inte hänga med i tempot som jag tidigare orkat med. Jag kände mig som världens sämsta version av mig själv. När magen efter ett par kilometer började göra ont och det eskalerade rejält funderade jag på avvika. Men jag fortsatte och det var ungefär som att sakta ta hål på en ballong. Energin sipprade ur mig tramptag för tramptag och jag fick kämpa för att ta mig framåt medan de andra seglade i väg framför mig. Då är det lätt att tänka att de andra måste tro att jag blivit usel under vintern, att jag tappat stinget i cyklingen, lika lätt att banna sig själv och låta de elaka tankarna ta över. Lätt när formen i huvudet är dålig. Jag vet ju att jag inte är allt det jag tror andra tror och jag själv tänker om mig själv. .

För det är ju helt okej att inte känna sig snabb i bland. För i bland ljuger känslan lite och det går inte så långsamt som man tror. Det är ok att ha dåliga dagar och sakna pepp. Dagsformen är som ett lotteri klockan sex på morgonen utan frukost i magen. Det också ok. Likaså att jag faktiskt är galet sliten i kroppen efter snart 50 dagars intensiv förberedelse inför Nordenskiöldsloppet och alla skid- och träningstimmar innan det. Det kanske är värdefullt också att få känna hur det är att vara riktigt sliten i bland, verkligen känna det utan att låtsats att det faktiskt inte är så. Det vänder så småningom och nu kommer träningen bara att vara lätt och snart väntar lång vila. Rejält med vila.

Snart är det helg, det fick humöret att stiga lite! Hoppas ni får en fin fredag och lika fin helg.