Små korta intervaller upp för Kvarnsvedsbacken

Den 26 februari förra året flyttade jag ut intervallerna för första gången den våren. Jag hade haft en tung period av träning som inte fungerade, en kropp som inte svarade så bra och en mental härdsmälta när watten i Zwift sjönk. Det stod fyror på schemat den dagen och jag cyklade från jobbet i sockersnö ut på Frösön. Till Kvarnsvedsbacken. Den som går från Lövsta upp till Ladängen. En serpentinbacke som suger all must ur benen på ett effektivt sätt. En bra backe att köra fyror i för jag kommer precis upp på fyra minuter om jag förlänger den bort mot Frösötornet. Den backen fick vara min intervallbacke förra året. För tuffa Vo2-intervaller och tröskeltreor. Något tappert försök på min egen QOM utan att kapa sekunder.

I går hade jag 30/15-sekunder på schemat. Jobb i 30 sekunder och vila i 15 sekunder och upprepa 6 gånger. Vila 3 minuter och upprepa 3 gånger i till. Fyror i små korta intervaller helt enkelt. Något som passar fint att göra utomhus och i Kvarnsvedsbacken. Precis som förra året trampade jag ut på Frösön med blöt sockersnö som skvätte upp över rumpa och lår och som vätte ned ryggsäcken. Den som jag den här gången lät vara kvar på ryggen i rädsla att bli av med den om jag lämnade den i vägkanten.

Jag hade sega ben efter en helg full av skidor och fatbike i mjuk snö men jag ville göra mitt bästa. Försökte hålla uppe kadensen för att undvika att det skulle bli styrkeintervaller. Förra året hade jag mer spinn på benen och i år är de lite som de brukar, hopplöst långsamma. Men jag manade på mig själv att hålla kadensen uppe och inte tänka på hastigheten. Bara att pulsen skulle upp. Det sistnämnda var svårt, dels frös jag lite och ovanan att köra utomhus gjorde att jag inte riktigt fick till så hög puls. Men å andra sidan brände det fint i ben och lungor och det var tanken. Pulsen i sig är ofta en dålig värdemätare. Den varierar och har jag tränat mycket under en period tenderar den att vilja vara låg även om jag tar i. Sliten helt enkelt.

Jag genomförde passet med ett litet stopp när kedjan hoppade av i en av intervallerna. Kände mig nöjd på toppen av backen när jag brände av en Instastory innan jag cyklade hem i sockersnön. Jag kände mig inte så trött i går. I dag däremot känns det att jag tog i rejält i går. Det är skönt på något vis att kunna köra intervallerna ute igen. Inte bara för att det känns som ett vårtecken utan också det att tiden går fortare och jag får något att fokusera på. Nu längtar jag efter de där backintervallerna jag kör i bland. Väljer ut ett par av Frösöns korta men roliga backsnuttar och kör så hjärtat hamrar i bröstet. Jag längtar också de där naturliga intervallerna på stig. När jag kan ta i och känna att det går fort. Ta ett segment i taget och hänga lite över styret när de är klara. Jag gör det sällan på vintern och på fatbiken även om det emellanåt råder Stravafeber i skogarna runt vinterrundan.

I kväll däremot lägger jag cykelpasset inomhus. De korta intervallerna får utföras i zwiftvärlden. Den som är ens bästa vän när tiden är knapp!