Snart stundar fjällcyklingen och lite mer om fatbike

Jag har med mig fatbiken till stugan. Jag blir här ett tag och därför fick den följa med ned. Det är trots allt här som jag tycker min fatbike allra bäst kommer till sin rätt. På skoterspåren i skogarna här och uppe på fjället. Stigar är roligt och vinterrundorna hemma i stan är en lyx att kunna cykla. Men helst av allt rullar jag skoter- och vesselled i lugnt tempo.

Nu i mitten av januari är dagarna korta och ofta kalla. Det skymmer vid halvfyra-tiden även om dagarna blir lite längre för varje vecka. Än så länge får de där långa turerna med fikaryggsäck får vänta. Jag tycker att det är lite för kallt och lite för korta dagar ännu. I stället gör jag kortare turer upp på fjället eller på sktoerlederna runt stugan.

I eftermiddags gjorde jag en sådan kort tur. Knappt en mil lång och en timmes trampande. Jag ville se som lederna är hårda och packade nog för att fungera att cykla på. En rekarrunda och en tur med systemkameran i ryggsäcken. Det var så fint kvällsljus över fjällkanten.

Jag cyklade upp mot skoterleden som kommer från Klövsjö och går över Sångbäcken och ansluter så småningom till skoterleden upp till mitt stugområde. Jag brukar ta den i bland när tiden är knapp. I motluten upp mot Sångbäcken var skoterleden lite lös och jag mötte flera skoteråkare. När de passerar blir det ännu lösare. När jag väl kom upp och det planade ut blev skoterleden bättre. Jag stannade och fotade det lila kvällsljuset som är så fint i januari när solen går ned och man står med ryggen mot den.

När jag kom ned på skoterleden som går längs med Sångbäcken blev leden hård och lättrampad. Solen försvann bakom trädtopparna och färgade hela landskapet blått. Mina tår blev lite kalla i kängorna medan jag trampade den korta biten hem till stugan. Nöjd över att jag tog mig ut en liten stund och nöjd över att konstatera att nu stundar fjällcyklingen och skoterlederna är farbara.

Jag har haft min fatbike i ett par år nu. De första två vintrarna var jag eld och lågor och nyförälskad i cykeln. Den tog vintercyklingen till en helt ny nivå när jag kunde cykla annat än bara väg. Det blev också ett sätt att ”gå på tur” på fjället fast i cykelform. Det allra bästa var ändå att med en fatbike är det svårt att ha bråttom. Det inte en cykel man pressar tider med. Det går inte fort och det var skönt att känna det. Att bara cykla lugnt. Jag tappade suget lite i fjol och cyklade inte mycket hemma i stan.

Men nu är den där pirrande känslan tillbaka som cyklar kan ge mig i bland när jag tänker på vilka turer jag kan ta. När jag tänker på soliga marsdagar och hårda skoterleder. När solen värmer och jag kan vara ute en hel dag. Och då får det gärna rulla lite tungt.

Och på tal om att rulla lite tungt så är det den frågan som ställs allra mest. Och det rullar inte så tungt som man kan tro. Är du nyfiken på fatbike så har jag skrivit lite om det här i ett inlägg om just den frågan som ofta ställs. Jag har också jämfört en vanlig mountainbike mot en fatbike för att lista ut vilken cykel som är bäst vintertid. Och faktiskt har jag skrivit en racereport också. För jag tävlat på fatbike.

En viktig sak är att ha alltid ha en minipump med sig när man cyklar fatbike. För man får justera sitt lufttryck många gånger. Men i bland glömmer jag saker som att ta med mig en minipump till stugan. Så om det blir några fjällturer framöver återstår att se.