Solodistans fick avsluta en riktigt dålig vecka

Helt ärligt har jag balanserat på den där kanten till att bryta ihop, igen. Känt den där tryckande känslan i bröstet och rastlösheten i kroppen som får mig att inte kunna sitta riktigt still. Ständigt alert. Alla alarmsystem på, jobba långa dagar, glömma ord, inte kunna få i hop siffror, tro att jag gör fel och vilja släcka alla eldar. Det som fick mig att till slut gå hem för över ett år sedan med tanken att jag ska bara sova lite. Det är skitsvårt rent ut sagt att erkänna det för sig själv och svårt att skriva ned det. Att vara på gränsen till att bli så trött av stress att det inte går längre. I onsdags satte jag ord på den där känslan igen och det hjälpte. Kanske allra mest hjälpte det att be om hjälp. Att prioritera, att få utrymme att sitta i lugn och ro och skriva. Få tystnad och chans att koncentrera mig. Att våga säga till chefen att det är skört och våga lägga in en ledig dag trots att det är egentligen inte finns tid till det. Gör luft i kalendern så att du kan känna att du kan vara ledig en dag nästa vecka sa chefen. Det gjorde jag.

Jag drog ned på det mesta den här veckan och valde att göra sånt som får mig att må bra. Som att cykla med vänner, vara ute en hel dag för att fota, äta middag och spela spel med dottern och hennes pojkvän och pyssla med blommorna. Scrollade mindre på Instagram, valde att inte försöka sammanställa ett inlägg om höstträning och ett annat om fin cykling i Funäsdalen. För orden kommer återigen inte lika lätt. Men de kommer de där inläggen någon dag. Det är som det är just nu och skönt att kunna säga att det var en skitvecka.

Men jag avslutade den med att bara vara utomhus i nästan enbart mitt eget sällskap i flera timmar. Avslutade med en väldigt fin solodistans på stigar som jag inte cyklat på länge.

Jag trotsade gråa tunga moln och regndroppar i luften och cyklade ut mot Böle och Annersia. Min enkla plan var att via stigar ta mig till Målsta och sedan tillbaka för att möta Hasse på Lon. Ett jättemysigt fik i Bällsta som vi pratat om att besöka hela sommaren men inte kommit i väg. I midjeväskan hade jag en bar utifall jag skulle gå tom.

Jag svettades lite i vintercykeljackan och frös om fötterna i sommarcykelskorna. Det var tungt att klättra upp mot hygget men fint att få tycka på lite ned mot Fillstabäcken. Där tog jag mig via de där stigarna som jag gillar så mycket men som jag inte kört nästan något alls den här sommaren och hösten. Jag fick fin utförskörning ned mot Målsta och tung klättring tillbaka mot Fillsta och Bällsta. Jag hade ringt Hasse och sagt att jag hade runt 40 minuter till Lon.

37 minuter senare mötte jag upp honom och bytte om till en torr underställströja och torra shorts och en mössa. Är det något jag är bra på är det att uppskatta hur lång tid det tar att cykla en viss sträcka. Vi fikade länge i den kyliga logen och jag bestämde mig att snurra lite kring hygget och Böles fina utförsstigar och beräknade att få runt 4 timmars cykeltid.

På hygget mötte jag tre cyklister som körde efter en av mina gpx-filer. Jag visade vägen på en av stigarna och när de tog sitt tempo och jag åkte lite för fort blev jag själv igen. Jag körde några av de fina utförsstigarna tills jag skulle ha runt 45 minuter hem. Jag började bli hungrig och regnet hängde i luften.

När jag kom hem hade jag nästan fått 4 timmars cykeltid sånär på ett par minuter och klarat mig undan regnet som kom lagom tills jag stod i duschen. Jag var inte särskilt trött ändå utan hade känt mig stark. Konstigt nog med tanke på hur veckan varit. Det var en tur och en dag som behövdes och väldigt fint att få avsluta veckan med en bra känsla.

Nu väntar en tredagars jobbvecka och jag hoppas jag vända en liten dålig trend till något bra igen. Jag väljer att tro det. Jag vet ju hur jag ska göra, det svåra är bara att göra det.