Sommarens sista i Lofsdalen med grym känsla

Det blev en dag till i Lofsdalens bike park. Den fjärde gången för i år. Det är en park vi återkommer till, gång på gång. Inte den största eller den mest spektakulära men den med stort hjärta och alldeles lagom nedfarter. Så som jag beskrev den för något år sedan i det här inlägget.

Det har varit lite upp och ned i utförsåkandet i sommar. Vissa dagar har känslan var ganska bra och jag har åkt bra. Andra gånger har det känts stötigt, stappligt och inte så avslappnat. Allra bäst har det känts hemma på berget där lederna är stökiga och jag har inte har behövt åka så fort utan mer trixat mig ned. När jag lagt på fart i leder och på stigar där det behövts har jag inte riktigt fått till det.

Framförallt har jag känt det i Lofsdalen på lederna till höger om liften. De där röda lederna mycket sten och stora svepande velodromer som man kommer i hög i fart i. Och allra svårast har jag haft med leden Viper i år. Den led som jag gillar allra bäst i Lofsdalen. Den som är stenig och bjuder på många roliga och kluriga drops och har en del branta svackor där farten blir hög. Där har jag mest skakat mig ned utan större kontroll i år.

Men i går stämde allt redan från det första uppvärmningsåket i Skogsleden till det sista åket i Viper för dagen. Jag åkte avslappnat, lungt och smooth i vaje kurva, hopp och dropp. Fick med mig fart och gjorde några toppnoteringar på lederna utan att det egentligen kändes som jag satsade hårt. Det var helt enkelt sommarens bästa känsla i bikeparken.

Jag tror det beror på en del självförtroende, en del av det som jag lärde mig på kurs i somras och en del bra dämparinställningar. Nu känns min cykel precis så som jag föreställt mig att den ska göra. Den är följsam, dämparna håller emot i kurvor och när jag landar och jag har inte känslan av att sitta på en pingisboll när det blir stökigt.

Jag håller inte heller i styret lika hårt och bromsar mig inte ned vilket gör att jag inte blir trött i händerna. Jag har heller inte fingrarna konstant på bromshandtagen och frambromsen får vila mer och jag vågar koppla bort den helt i kurvor och velodromer. Jag sitter inte i baksätet på cykeln utan är koncentrerad över mitt vevparti. I alla fall i de allra flesta fallen även om jag i blad faller lite bakåt när det blir brant.

Jag har justerat mina bromshandtag så att jag inte längre skjuts lite framåt när jag ska bromsa. Mer uppåt och inte alls nedåt som förr om åren. Jag har justerat mina bromsrelage och växelrelage. Skjutit de inåt lite på styret för att det ska kännas bättre att nå dem när jag behöver. Små små justeringar som gör enormt mycket. Och som går att fila på ännu mer!

Allt det tillsammans med fina vänner blir inte annat än bra helt enkelt. Vi loopade Lofsdalens leder med Sandra och Robin. Tittade på svårigheter och körde dem. Fick lite regn och lite sol och riktigt bra timmar av cykling.

Till helgen stänger Lofsdalen för den här säsongen och vi hinner nog inte dit något mer i år. Liften på berget har öppet två dagar till men Järvsö stänger sent i höst. Så det kanske blir lite mer liftburet innan snön kommer. Det har blivit många fina dagar i park i år. En riktigt fin mix av lift och stigcykling. För trots knäproblem, bristande motivation att träna hårt så är jag i fin form även på platten.

För en sak är säker, ska man orka åka mycket utför behöver man kondition och starka ben. Det är ingen vila direkt och för min del är liftåkandet en pulshöjare när jag är rädd varje gång. I går klev jag utanför min komfortzon rejält och tog liften själv. Det var långa 5 minuter.