Status efter 4 veckor

Det har gått lite mer än fyra veckor sedan handledsoperationen. Jag har varit utan gips i 2 veckor. Det har nästan gått 5 veckor efter kraschen. Det har hänt mycket med läkningen och rehabiliteringen under de här veckorna. Samtidigt som det känns som att det tar lång tid att komma tillbaka. Vid sådana tillfällen får jag påminna mig om det faktiskt är rätt kort tid som gått. Det svårt när huvudet vill så mycket och längtan efter att kunna göra sånt som jag brukar göra blir stor. Det är ju egentligen inte så står grej att ha några veckors uppehåll men när uppehållet blir påtvingad är det jobbigt.

Under de här veckorna har jag tränat min hand och handled flera gånger om dagen efter det schemat jag fick. Rörlighet och åter rörlighet. Allt för att stelheten ska släppa och musklerna bli lite starkare. Det har gett resultat och nu känns det som det lossnat lite. Jag har fortfarande svårt att skriva på tangentbord och är lite orolig över hur det ska gå till nästa vecka när jag börjar jobba igen. Att använda en hand för att skriva saker i telefonen fungerar ju men det går ju inte i jobblivet. Men det löser sig säkert.

Jag har en skena som jag har på när jag inte cyklar, rehabbar eller stickar. Den avlastar och håller handleden i rätt läge Fortfarande ser den lite sned ut även om det går åt rätt håll. Skenan gör också att smärtan har varit lite mindre. Nu känns det mest som muskelkramp i underarmens muskler.

Så status på läkningsfronten är bra kan man säga. Även för höften som fick sig en rejäl smäll och lårkaka. Först nu är svullnaden så pass liten att byxlinningen inte gör ont eller känns trång. Blåmärkena är i princip borta och jag lite öm ännu. Men det är inget som hindrar mig längre.

Det grämer mig lite att ärret ser illa ut. Alltså estetiskt. Inte för att jag brukar bry mig om ärr men det är långt och sitter liksom så illa till. Men varför inte baka in det i en tatuering längre fram?

Träningen då?

Jag har kunnat träna på ett bra sätt ändå. Till en början var kroppen inte redo för så mycket eller tuffare träning. Den var skör efter kraschen och skör efter ett bakslag i utmattningen.

Springa har gått fint även om passen inte blivit så många. Att cykla landsväg har också gått fint även om jag blivit trött i handleden och inte riktigt kunnat stå upp och cykla eller ligga i bocken. Till en början körde jag långpass men tröttnade till slut på att bara mata kilometer. Sneglade längtansfullt mot skogen och ville komma bort från det monotona.

För att råda bot på det har jag kört lite intervaller. Kort och effektivt pass är lättare att ta sig igenom än flera timmar av ändlöst trampande. I allafall när lusten att köra landsväg varit liten. Men jag peppar mig själv att det här gör mig starkare och jag bibehåller och kanske till och med ökar min kapacitet.

Häromdagen provade jag att cykla stig på riktigt. Jag tog ut min nya orbea som inte inbjuder till hets på stig och den rejäla slaglängden mjuk för handen. Jag snurrade både nervös och överlycklig runt Tanne på Frösön medan Hasse körde på berget.

En timme var det som jag klarade av innan det gjorde ont och handleden blev för svag. Av den timmen var cykling på stig ungefär hälften och väg hälften. Det gick överraskande bra att köra rolig och stenig stig så länge det inte gick utför. Att bromsa och stå emot stök som man gör kändes både ostadigt och jobbigt. Mer styrka och mindre stelhet behövs!

Men ändå jag har cyklat stig!

Idag blev det intervaller igen. Med sällskap av Hasse. Landsvägscykling av det lite roligare slaget just nu. Starka var vi båda och trötta blev vi. Helt enligt plan. Så pass trötta att vi behövde lite fika för att ta oss hem.

Jag skyndar långsamt och längtar efter bergshäng och sköna enduroleder. Längtar efter Böle. Jag längtar också efter att få åka rullskidor igen. Det blev ju inte mycket av det. Men i sinom tid så!