Stigfinnartur över tre fjäll
Storhogna, Anders-Olstelet och upp på Varggransfjället. Gårdagens återhämtningsrunda (?) blev en del pusch-bike, blöta cykelskor, fina vyer och energikaka i solen vid Jaktstugan.
Att det blev lite fler höjdmeter än vad som är brukligt under återhämtningsrundor är en annan femma. Eller kanske miss i planeringen när turen avslutades med klättring upp till Varggranstjärnen. Men sett till medelpuls var det rätt ok, 120 slag i minuten. Vi säger inte så mycket om pulsen uppför.
Det var ett par trötta ben igår men sånt gör inte så mycket när omgivningarna är vackra. Konstigt vore väl om de varit pigga de där benen?
Hittade jag någon stig då? Jovars. Lite i allafall. Jag trodde att det skulle vara mer lättcyklat från myren efter Fallmoran upp till Jaktstugan via sommarleden. När jag väl kom upp för värsta stenbrötet bredde sig tvåfilig stig ut sig. En bit i alla fall. Från Samevistet till Fallmoran och ned på myren var det just myrblött men det visste jag redan. Utförskörningen från Jaktstugan ned till skalet var extra spännande med en ickefungerande frambroms.
17 km i snigelfart. 2.13 timmar skvallrar om att det inte var lättcyklat och lite kuperat.
Kaffet smakade gott vid Varggranstjärnen när jag äntligen kommit upp. Att ligga i solen med huvudet på cykelväskan gjorde inte ont. Mer sånt här i höst!
2 Comments
Leave a comment
Spångestträning med nivåskillnad, inte illa det. Tokigt vackert är det på era fjäll!
Verkligen inte! Det är faktiskt lättare att cykla spång utför än platt tycker jag. Troligen för att jag får med mig mer fart. Lika roligt är det att cykla uppför på spång.
Det är verkligen fint, och nu närmar sig den bästa tiden, alla färger, krispiga luften och alla bär. Då är det enkelt att vara fjällcyklist 🙂