Stiglängtan

Nu när skidsäsongen tog slut så fort blev längtan efter stigcykling ännu större. Att få köra över prassliga fjolårslöv och hitta de där stigarna man inte ser när sommaren kommer i gång och gräset växer. Att få öppna och stänga dämparna över rötterna. Sänka sadeln utför och känna att cykeln sväljer och jobbar och det pirrar i magen av skräckblandad förtjusning när man inte riktigt är van teknisk cykling ännu. Slippa ljudet av dubbäcken mot asfalten och få den där känslan av att cykeln är så lätt igen. Kunna ta ut endurocykeln och montera nya klossar på fiveten-skorna. Få leka igen, hoppa, droppa och leta linjer att köra. Skala av kläderna på kroppen, slippa underställströjan och vintercykelskorna. Vara utan buff under hjälpen och ha sommarhandskarna.

Snart så, snart är det vår tänkte jag i går när vi snurrade runt i Valland på snöiga stigar. Runt runt med dubbad mountainbike. Memorerade stigarna och låtsades att det var vår på riktigt. Svettades lite i den tunna vindjackan och om fötterna i vintercykelskorna. Nästan som stigcykling sa vi till varandra när vi rullade hem i slaskig tösnö. Hängde upp cykelkläder som luktade riktigt illa av allt stänkvatten.

För snart är det faktiskt vår även här uppe. Den här veckan ska bli varm och vinterrundan töar bort dag för dag. Fatbikesäsongen är över för i år såvida vi inte cyklar en sista gång på fjället. Snart tinar de flesta stigarna fram och inom en månad är jag säkert och cyklar på berget!