Storsjön Runt 2014

Konstaterar så här någon dag efter att det inte är en omöjlighet att köra 22 mil på racer. Men det hade med all säkerhet varit lite bekvämare att träna lite mer landsväg innan. Lite fler långpass på asfalt hade jag defentivt behövt. För det är en viss skillnad mot mtb. Efter Billingeracert 2012, min första mtb-tävling var jag helt slut. Bra gjort av asfaltsbruden då. Efter Storsjön Runt säger jag det motsatta, bra jobbat av skogsmullen. Jag bjuder på en racereport, som i vanligt ordning bilr långt. Orkar du inte läs något annat!


I år hade arrangörerna av Storsjön Runt ändrat i bansträckningen. En anledning till att jag bestämde mig för att köra loppet. I stället för att köra längs med 45:an från Brunflo till Svenstavik gick banan från Brunflo mot Marieby och sedan längs med Storsjön till Sannsundsbron. Mer Storsjön Runt och mindre km på hård trafikerad väg.

Taggade som attan! Piff och Puff kallas vi.

Jag hade ingen större plan för loppet. Hasse och jag hade innan velat lite om vi skulle åka själva eller hänga på Bitte och hennes gäng. När vi stod vid starten bestämde vi oss för att köra själva. Jag var osäker om jag skulle hålla hela vägen och åka tillsammans med Hasse kändes som ett bra alternativ. Att försöka göra något försök att hänga med täten fanns inte på kartan. Jag skulle fika längs med vägen! Det skulle behövas. Jag hade vaknat illamående och nästan inte fått i mig någon frukost. Packade med mig det vi handlat dagen innan och ett par liqiuds.

Starten var lugn vilket jag gillar till skillnad mot Långloppens tjurrusningar. Jag rullade ut ur stan med Hasse på rulle. Lite nervös och väldigt förväntansfull. Det såg ut att bli en fin dag. Redan i Ope tappade jag kontakten med tätklungan vilket var väntat. Jag tänkte inte stressa och gjorde inga försök att hänga med. Strax därefter kom Bittes gäng i kapp och erbjöd oss att hänga på. Absolut sa vi. Vi fck med oss ytterligare en cyklist, Samuel från Mora CK som jag pratat lite med i starten och som önskade att hitta några att åka med. Han hade legat på Hasses rulle i starten.

Där påbörjade vi en ruggigt fint samabete. En liten men stark klunga av 8 cyklister. Ett skolexempel på raka led och fin rotering. Tempot låg runt 30- strecket och det kändes fint i kroppen även om jag var lite ringrostig i början. Det var lite för längesedan som jag körde i klunga på det sättet. Med oss hade vi en liten svans av cyklister och hade tidigt bestämt att inte bjuda in något mer i gruppen. Det var ett bra drag. De fick helt enkelt åka bakom.

Till ungefär 3 mil kändes allt så härligt det kan göra i gott sällskap. Jag var med och hjälpte till i spets när det var min tur. Kroppen hade börjat vakna till liv. Solen sken och vinden var helt okej. Men så i backarna innan Orrviken började pulsen rusa och från ingenstans kom en liten klubba i huvudet. Jag hade svårt att hänga med starka Jonas från Umeå som drog. Hjälp tänkte jag, det här kommer aldrig att hålla. 3 mil i det tempot vi höll klarar jag vanligtvis utan problem ensam. En rätt jobbig känsla just då. Bitte bad mig äta och lägga mig längst bak för att vila. Det hjälpte och sakta fick jag tillbaka krafter i kroppen och kunde börja prata obehindrat igen. Men det känns aldrig bra att bara åka med på det sättet. Jag vill ju vara med och dra mitt strå till stacken. Sa till Hasse att han skulle åka vidare med dem om jag inte orkade.
Första kisspausen strax innan Hara var det som behövdes för att jag skulle komma tillbaka. Passade på att öppna de bars jag glömt innan. Peppade mig själv att resterande 18 mil skulle gå fint.

Att gruppen inte hade något speciellt tidsmål kändes bra när min kropp inte ville vara med. Det handlade om att njuta av loppet och göra det tillsammans. En trevlig dag i sadeln helt enkelt.
Det blev det också. Milen och tiden gick fort. Alltid någon att prata om, något att titta på och göra det som allra roligast- att cykla tillsammans med andra. Till och med den vanligtvis tråkiga biten mellan Hackås och Svenstavik försvann i ett nafs.
Där pratade jag och Samuel om hur konstigt det kändes att cykla med nummerlappar utan varken cyklister framför eller bakom. Som en söndagscykling med en cykelklubb. Det är klart, med 100 startande på 22 mils-sträckan blir det glest.

Snabbt stopp i Svenstavik innan avfärd mot Myrviken. Hela gänget en aning utspritt.

 Vi depåstoppade både i Svenstavik och i Myrviken. Jag passade på att fylla mina flaskor med vatten och sportdryck. Slängde i mig två kokta korvar i Myrviken utan en tanke på hur magen skulle reagera efteråt. Ett gäng glada tanter piggade upp! Vi hade gjort mer än hälften av loppet när vi rullade ut ur Myrviken med speakerns glada tillrop efter oss.

Bitte med tuffaste kepan! Och korven vad god.

Jag passade på att njuta av den fina sträckan som går på den sidan av sjön. Fjäll i fonden och sjön på sidan om oss. Vinden var måttlig, solen sken och gänget på glatt humör. Det kunde inte bli långtråkigt. Dessutom kände jag mig pigg.


Men så kom den där trötthetskänslan över mig igen när det började gå lite uppför. Jag och backar fungerar inte i år. Nu var det ändå tur att vi saktade ned uppför så jag behövde inte känna att jag tappade. Men jag fick slita. Bitte konstaterade att vi nog var slitna efter sommarens mtb-tävlingar och jag höll med. Det känns att det har tävlats och cyklats mycket. Framför allt att jag cyklat på tok för lite landsväg för att köra 22 mil i bra tempo.

Jag petade i mig energi och drack. Funderade efter Hallen om jag skulle hoppa av och åka själv. Men insåg raskt att det skulle bli ännu mer slitsamt än att försöka bita i. Vi hade bara några cyklister bakom oss som svans och med stor säkerhet långt ned till nästa grupp cyklister. Så jag bet i men drogs med dåligt samvete över att sinka gruppen vilket jag självklart inte gjorde, slet med känslan över att vara usel. Pratade länge med Samuel som också låg sist bredvid mig. Det hjälpte lite och jag fick annat tänka på. Han visste vart backarna var och hur många de var innan vi skulle svänga ut på E14.

Ett stycke bakdelar och fina led. Vi kan det här vi. Foto: Hasse

Efter en sista liten brant knix svängde vi upp på E14 och här började trafiken göra sig gällande. En buss passerade mig lite för nära för att det skulle kännas bekvämt. Att ligga i led kändes inte så bra men det vara att hålla sin linje. Bättre att hålla sin position som någon i klungan sa.

Jag kunde andas ut en stund när vi svängde ned i Trångsviken för att depåstoppa igen. Jag slängde i mig en korvmacka och fyllde flaskor. Hade börjat längta riktig mat så den där mackan satt som en smäck i magen.  5 mil kvar bara och jag var supertrött. Hade nära till tårarna. Jag blir ju lätt gråtmild när kroppen är tom.

Ut på E14 igen och och i en av backarna kände jag Åsas hand i ryggen. Lätt knuff som gjorde att jag kunde pinna på utan att tappa. Här kom tårarna, vilken vänlighet och stöd. Inte bara av Åsa. Jag fick order om att gå bak och vila. Det gjorde inte något att jag inte drog, det viktigaste var att vi höll i hop till mål.
Jag hade en liten aning om att vi skulle åka över Rödön för att sedan åka ned mot Dvärsätt. Rödön skulle innebära att par slitsamma backar. Jag och den där sträckan från Ytterån har aldrig gått i hop. En mental grej för det är inte några monsterbackar att tala om.

Och visst, vi svängde av och jag kände en stor hopplöshet. Hur skulle jag greja det här. Nu började jag också tappa lite av drivet på platten. Fick gräva djupt för att orka. Längtade efter den långa utförslöpan som kommer ned mot Krokom. Spred lite dålig energi när jag ojade mig över hur jobbigt det var och kände samtidigt att jag sinkade. Bitte försäkrade att så inte var fallet. Backarna sa hon var så små att vi inte kände dem. Det hjälpte mig. Pepp och lite hjälp gjorde att jag kunde hänga kvar och börja se ett slut på resan. Bara sista biten hem så att säga.

Det var oerhört skönt att svänga mot stan vid Dvärsätt. Två backar kvar bara. Backar som jag cyklar ofta i. Bara trampa inte tänka. Vi passerade en kille med kramp och jag ropade lite uppmuntrande ord åt honom.

Snyggaste tröjorna tillhör Bimbobikes! Åsa och Bitte cyklar med stil. Foto: Hasse

Det är en synvilla. En skum vinkel, min cykel ser oerhört liten ut och jag ser ut att sitta som en kratta. Trött är jag också. Foto:Hasse

I Ösabacken kunde jag till och med trycka på lite och slapp tappa några meter. I Åsbacken rullade jag i draget av klungan och försökte bevaka min position. Vi hade några till i svansen som försökte komma med och dra. Vänligt men bestämt visade jag att de fick stanna där de var.

Sista biten upp på E14 försökte jag hålla tårarna tillbaka. Snart mål! Jag sa tjejerna att de fick åka före mig över mållinjen, de hade gjort jobbet inte jag. Det spelade liksom inte någon roll för mig vilken placering det skulle bli. Spelade ingen roll för dem heller.
När vi tog den sista svängen bad jag killen närmast bakom mig att hålla sig lite bakgrunden för vi skulle gå i mål tillsammans vi som åkt hela vägen.

Så upp med händerna över mållinjen och sen hängde jag en bra stund över styret och torkade tårarna. Jag hade fixat det. Kämpat för att inte tappa, för att fixa det trots att jag inte hade kapaciteten för dagen. Grät lite av alla fina ord, all pepp och det stora stödet i klungan, över hur fin dagen varit och vilken ära det varit att få cykla med det här gänget. Grät lite över hur mycket jag saknat att cykla racer på det här sättet. Ja ni fattar, jag grät över minsta lilla. Jag funkar så.

För trött för att vända medaljen åt rätt håll. Den var fin på den andra sidan!

Vi hade ett rullsnitt på 31.3 enligt min data, 06:58 med stopp borträknat. Ca 7,22 timmar med stoppen. En tid jag är jättestolt över. Vi hade en dam före oss i mål. En ung superstark tjej!
Jag var inte den starkaste och hade aldrig fixat detta på egen hand. Att få åka i grupp stärker och att få åka med härliga människor är superhäftigt! Cykel är socialt inget snack om saken. Jag har fått lite nya bekantskaper och hoppas verkligen att jag får cykla tillsammans med dem igen.

Sammanfattningvis så var det ett jättefint lopp! Det är alltid roligt att få cykla på hemmaplan. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Jag har cyklat sträckan förut men inte ett svep. 22 mil är långt och det kändes mycket jobbigare än en Vätternrunda. Det är nog kuperingen som gör det. Inga monsterbackar men lite upp och ned mest hela tiden.
Det som är lite synd på ett sådant fint lopp är att det är rätt anonymt. Inte många som visste att det var lopp på gång i stan. Några som var ute och hejade längs med vägen men rätt tomt i mål. Nu ska arrangörerna ha en stor eloge för att de verkligen har pushat för loppet i sociala medier! Loppet i sig var jättebra arrangerat, bra märkningar, trevliga och glada funktionärer i depåerna. Att få korv och mos och hederliga korvmackor gjorde min dag!

Stort plus till ny bansträckning också. Även om jag inte cyklat loppet förut så har jag cyklat sträckan Brunflo-Svenstavik och den är aldrig rolig.

Jag funderar så här efteråt varför det tog sju år innan jag anmälde mig. Jag har missat något riktigt fint. Att få göra det tillsammans med ett härligt och socialt gäng var häftigt och något jag med all säkerhet kommer att göra om!